Känslan

Ni vet den där känslan som infinner sig....

I går efter jag lämnat barnen, körde jag lite ärende.
Handlade lite mat inför helgen och så två lister som fattades till mitt bygge i det "nya" sovrummet.

När jag kom hem från detta så var det rena vårvädret ute.
Solen lös och den värmde faktiskt riktigt skönt.

Lillhönan skulle flyttas från bilen till vagnen utan att vakna, hade jag tänkt så jag passade på att ta en promenad med hunden.
Vi har börjat utöka promenaderna lite, nu när hunden är 6 månader.
Inga jätte långa promenader, men en runda som är 2,5 km brukar det bli, skönt att komma ut.

Maken har henne lös utom i tätbebyggt område, men hon lyder inte mig på samma sätt och eftersom jag hade vagn också så hade jag henne i koppel.

Hon är duktig när det kommer andra hundar om man säger till henne.

I slutet av rundan går man igenom lite skog, när man kommer ut på andra sidan så är man vid fotbollsplanen.
Funderade om jag skulle släppa henne lite där, men eftersom jag hade vagnen och lilla A inte längre tyckte det var kul, så ville man ju komma hem rätt snabbt.

När jag kommer ut ur skogen så möts jag av tre st lösa hundar som rusar mot oss.

Ni vet då infinner känslan sig...
Vad gör jag nu?

Ägaren kom en bit bakom, hon skrek och vrålade på dem, men de löd henne inte.
Hon skrek mer och mer i falsett!!!

Min hund satt fint vid min sida medan de kom rusande och ville leka.
Tur de inte attackerade!

Till slut gick de till ägaren, men efter ett tag kom de igen.

Inte ett enda ord sa ägaren till mig, inte ens förlåt!!!

Kärring!

Hon hade till och med en 15m långlina på den ena hunden.
Men vad hade hon för nytta av det?