Rätt håll?

I går var en bra dag.
Jag fick ingen jätte klump i magen eller i hjärtat när jag pratade eller tänkte på det som hänt.
Det kändes skönt!
Visst man sprudlade ju inte av lycka men det kändes helt ok.

Maken tog barnen till dagis tidigt på morgonen och jag kröp ner i sängen igen och tog mig en välförtjänt sovmorgon.
Runt 9 gick jag upp, det händer inte så ofta nu för tiden.

Jag åt lite frukost och sen begav jag mig mot stan, skulle köpa lite lister och sen skulle jag handla lite kläder till mig själv.
In på en hudvårdsbutik först för att införskaffa en nu maskara från Id, de måste ha den bästa maskaran någonsin.
Den håller för evigt och blir inte sådär klumpig som andra kan bli när de börjar bli gamla.
Just nu hade de ett kanon erbjudande, köp en maskara och få en kajal på köpet (värde 275 kr) det kallar jag bra affär, så det får det bli.

Sen gick jag på koft jakt, jag var ute efter en lång svart stickad kofta, gick på Gina trocot, men där fann jag ingen, där hittade jag i stället långärmade T-shirtar som är lite längre nertill, det gillas om man har tights tex.
Skulle köpt ett par nya träningsbyxor men den färg jag ville ha var slut.

Så det blev en tur på H&M också, där hittade jag en grå korta och en stickad svart tröja eller klänning, man kan nog ha den till båda dela.
Sen blev det lite träningskläder som ett linne och en sport BH.

Efter detta begav jag mig ut på landet och hälsade på en god vän, hon bjöd på lunch och sen blev det en långpromenad med hennes lilla fina dotter.
Lite kalt var det i blåsten men det var skönt.

På kvällen blev det ett Challange pass.

Nä, som sagt det var en bra dag, men man kan fundera på om det bara var en bra dag eller om det börjar gå på rätt håll.

Vi får väl se, men jag hoppas på det senare.

Helg!

Då har det varit helg och den har inte riktigt blivit som det var tänkt.
Fredagen började ok med lite mat och fredagsmys i soffan.

I Lördags vaknade maken och var döende, han hade nästan 38 graders feber och allmänt risig!

Vi som hade tänkt åka och hälsa på gammelmorfar, men det fick ju ställas in.
Man vill ju inte riskera att smitta ner honom.
Jag och den stora tog en promenad men det var väl det ända roliga den dagen.

På kvällen fick det bli ett besök på akuten med den lilla!!!
Hon höll på att leka med strömbrytaren till taklampan på kontoret.
Tända, släcka, tända släcka!!
Hon brydde sig inte när vi sa till henne.
Så till slut tog maken henne och la henne i soffan.

Hon skrek, eller ja det var ett sånt där skrik utan ljud och när det sen drar ett andetag så kommer världens vrål.
Men det kom inget andetag och till slut tuppade hon av och blev helt livlös och blå i ansiktet!!
Jag fick panik, bara tänkte nu DÖR HON!!!
Maken sa till mig:
-Skärp till dig du vet vad du ska göra!!!!!
Så jag tog denna lilla livlösa kropp och vände på henne och bankade till henne i ryggen.
Sekunderna är ju timslånga och jag kände paniken inuti, hur ska jag klara detta tänkte jag.

Till slut tog hon äntligen ett andetag och vaknade till.
Hon var väldigt trött när hon vaknade till och satt bara och tittade.

Jag ringde sjukvårds upplysningen och de tyckte jag skulle åka till akuten med henne.

Jag fick komma in direkt och dr kom efter en kort stund.
Hon gick efter en stund för hon skulle gå och läsa i journalen ang när vi var inne i oktober med henne, då hon hade hjärnskakningen och krampade.

Dr tolkade detta som ett Affektanfall.
Jag fick lite broschyrer om detta.
Det drabbar barn i trotsåldern upp till två år.
De blir så arga och skriker som jag beskrev innan tills de svimmar!
De kan även krampa i samband med detta.
Anfallen kan även komma om de råkar ut för något som de tycker är jobbigt, som om de skulle falla och många tittar på dem så kan de svimma av ren skam.

Konstigt det är, människokroppen fungerar verkligen helt konstig ibland.

Men det var viktigt att man ej blev överbeskyddande mot sitt barn och man skulle inte vara rädd för att säga till dem (av rädsla att det ska hända igen). De måste ju fortfarande lära sig rätt och fel.

Hoppas hon inte får detta mer, men nu vet man ju vad det är om det skulle hända fast det ser läskigt ut.

Jag var på akuten 18,20 och klar att gå därifrån 19,20 snabba ryck.
Men jag hade packat med pyjamas och välling man visste ju inte hur långt tid det skulle ta eller om de ville att vi skulle stanna.
Jag tänkte kör jag hem nu så somnar hon i bilen och sen är det fullt ös när vi kommer hem.

Så vi gick upp och hälsade på, på mitt jobb.
Det är alltid kul att komma dit.
Lite prat och sällskap en stund och sen pyjamasen på och välling och sen körde vi hem.
Hon somnade i bilen så det var bara att gå in och lägga henne när vi kom hem.

I dag skulle vi ut i skogen och grilla korv och såga träd men maken har inte känt sig helt hundra i dag heller så vi fick snällt stanna hemma.

Jag blir sur och irriterad när man bestämt en sak och sen blir det inte så och man bar går här och driver.

I kväll skulle jag sy lite gardiner och precis när jag skulle börja klippa i tyget så gick strömmen.
Tänkte att en säkring gick pga att jag startade en stark lampa som vi inte brukar ha tänd.
Men det lös på konstiga ställen.
Jag tyckte jag såg ett ljussken ute när detta hände men tänkte att detta var nog inbillning.

Men alla säkringar var hela och maken kunde inte fatta vad detta berodde på.

Till slut såg jag en bil utanför.
Jag sa till maken:
-Du får gå ut och titta för där är någon som grejar med elskåpet som vi har precis utanför vårt hus.
Det visar sig att det brunnit i skåpet så det är därför vi inte har någon ström.
De skulle laga det provisoriskt och så fixar de ett nytt plåthölje senare.
Så nu har vi ström igen.

Äntligen måndag i morgon och maken ska jobba och barnen ska till dagis.
Jag får lite egentid jag behöver det känner jag.

Locket på!

Ja vad ska man skriva?

Jag har mått sådär de sista dagarna, ja egentligen ända sedan i måndags då jag var hos kuratorn.
Har märkt själv att jag inte velat tänka på det som hänt.
Det har liksom bara varit tomt i kroppen, inga känslor alls bara tomt!

Jag har varit hos kuratorn i dag och i går tänkte jag att jag behöver nog inte gå.
Jag har inget att säga.

Men en god vän (A) sa till mig i går att jag skulle pallra mig dit. (Tack för att du tvingar mig)
Så det gjorde jag och det behövdes.
För jag blir väldigt ledsen när jag väl börjar prata om det och i dag pressade hon mig lite.
Hon tvingar mig att tänka på det som är jobbigt och då kommer ångesten och tårarna.

Det är väl som så att jag orkar och vill inte känna efter hur jag mår för om jag väl känner efter så blir jag ledsen och har jag väl blivit ledsen sen är jag ledsen hela dagen och det orkar jag inte!

Efter en timme hos kuratorn så är jag helt slut i både huvudet och i kroppen!
Jag hade egentligen lovat en vän att följa med och träna i kväll men efter besöket hos kuratorn så orkar jag inte.

Så jag fick som råd att försöka ta en stund varje dag och tänka på det och ev skriva om det antingen här eller på ett papper.
Vi kom överens om att lämpligast är ju då på kvällen för att jag ska slippa vara ledsen hela dagen och sova har jag inga problem med så då kan det vara en bra tid.

Så jag får ge det ett försök.

Det är väl lite därför som jag gillar att träna hårt och promenera mycket just nu också så att man får känna smärtan som man egentligen har i bröstet i musklerna i stället.
Och när jag tränar och går så är det bara tomt i huvudet och det är skönt för just då under den tiden så slipper jag tänka.

Jag hoppas bara hjärnan repar sig lite också för jag vet knappt vilken dag det är och minns nästan inget!
Det är ju inte så bra om hjärnan inte är bättre när jag börjar jobba för då behöver man ibland ha många saker i huvudet.

Går och går!

I går blev det ytterliggare en promenad.
På sisådär 1,5 mil.

Jag gick till Laholm stannade hos en vän och blev bjuden på lunch och kaffe och sen gick jag hem igen.
Jag kan säga att det är lite jobbigare att gå i vinter kängor än att gå i gympa skor.
Det känns ju lite i benhinnorna i dag.

Men det gör verkligen gott för huvudet.
Jag tänker inte så mycket när jag går.
Benen bara matar på och jag njuter av musiken i öronen och bara går och går.

På kvällen körde jag sen ett X-fitt pass, promenaden gör jag mest för huvudets skull inte så mycket för motionens, men det kommer ju på köpet.
Men X-fitten är träning det.
Just nu gillar jag när kroppen plågas så att musklerna värker.
Gillar att känna smärtan av mjölksyran.
För då känner jag inte den någon annan stans.
Just för den stunden i alla fall!!!

Men nu får det bara bli lite kortare promenader resten av veckan, jag vill inte åka på en benhinne inflammation ovan på allt!

Älsklingarna!

I tisdags hade jag baren hemma, det var min fridag från jobbet så då är det inte på dagis.
Eftersom Dr hade sagt att jag skulle promenera så fick det bli en promenad.

Jag fick muta den stora dottern med ett stopp på lekplatsen för att hon skulle följa med, för hon ville först cykla, då förklarade jag att det är lite svårt när det är snö och is ute. Då ville hon åka plattan som vi har till den vanliga vagnen, men det går ju inte heller i detta vädret.
Vi bor ju inte i stan!

Så ner med barnen i syskon vagnen och iväg!

Det var ett underbart väder och barnen trivdes.
Det blev mycket bus, gungande och rutschkane åkande innan det blev dax att bege sig hem.

Vi tog lilla vägen hem och det blev ganska tungt, uppförsbacke, snö och syskon vagn.
PHU!!!
Men till slut kom vi hem igen.

Lättar på trycket!

I söndags beslutade jag mig för att sjukskriva mig.
Det funkar helt enkelt inte på jobb.
Har jag bara en eller två patienter så går det men kommer det fler och det blir för stressigt så klarar inte hjärnan av det.
Och på mitt jobb vet man inte vad som händer det ändrar sig från minut till minut.

Så jag sökte på VC i går och blev sjukskriven i två veckor till en början sen skulle vi se.
Eventuellt en vecka till efter det eller om jag jobbar en vecka 50% innan jag går tillbaka full tid.

Dr var väldigt bra och lyssnade och förstod eller ja förstod och förstod men försökte förstå.

Hon sa att mer än tre veckor ska jag inte vara hemma för då blir det bara värre att komma tillbaka sen.

Hon ordinerade även dagliga promenader för det är tydligen bevisat att det hjälper mot oro och ångest.
Så det får det bli.


Jag har även fått en kurators kontakt, kunde tydligen inte få hjälp från den på jobb när det inte var något som hänt på arbetet.
Så jag blev hänvisad till företagshälsovården eller vårdcentralen.

Men jag kände bara att jag orkar inte ringa runt och berätta och gråta i telefon för främmande människor, så jag ringde till familjecentralen i Laholm där jag visste att de har både psykolog och kurator.
Man får träffa dem när man går på familje utbildningen när man väntar sitt första barn och sen kommer de in då och då när man är på öppna förskolan.
Psykologen var ledig i går så jag ringde kuratorn, och tjöt så klart i telefonen fast jag försöker låta bli så går det inte att stoppa när jag väl börjat.

Men jag fick en tid på eftermiddagen i går.

Så jag kom dit och det var skönt att prata med någon, bara älta och älta och vara ledsen utan att någon dömer och bryr sig.
Utan bara lyssnar.

Så det lättade en del på trycket.
Jag var helt söndergråten under ögonen efter.

Hon sa att det är viktigt att man är ledsen och låter sig få sörja detta lilla barn som inte fick komma till jorden.

Jag berättade om denna otroliga trötthet jag känner och framför allt tröttheten i huvudet.
Men hon sa att det är hjärnans sätt att stänga av när den inte orkar mer, för att man ska vila.
Det är därför man blir så trött, för att man ska fatta att nu är det dax att vila.

Hon frågade var sorgen sitter och det har jag inte tänkt på men det sitter ju i hjärtat för det är där det gör ont  när jag blir ledsen, låter konstigt men så är det faktiskt. Hela hjärtat värker!!!

Jag ska dit igen på fredag och det känns bra, kommer nog inte behöva gå två gånger i veckan sen men just nu känns det väldigt bra.

Chockfasen/Akuta fasen  - Reaktionsfasen – Bearbetningsfasen - Nyorienteringsfasen

Jag går just nu igenom de olika chock faserna och tyvärr måste man det. Men man vill bara hoppa över denna ofattbara sorg.
Det är så förfärligt jobbigt!

Jag är väl inne i reaktionsfasen just nu, när jag väl börjar fatta vad som händer och att det verkligen har hänt mig.

Hon pratade också om promenad och träning och i går kväll var jag och tränade.
Fast maken sa att jag inte kunde visa mig ute eftersom jag var helt upplöst under ögonen efter allt gråtande.
Men lite smink över och sen iväg.

Det är rätt skönt att komma dit, jag är ju inte helt anonym men det är inte som vet vad som hänt så det är ingen som frågar något och för en liten stund är man som vanligt och det är skönt.
Men de undrar nog lite för jag är mycket tystare än vanligt det var det någon som sa till mig i går.
Jag svarade bara att, ja ibland blir det så att livet inte blir som man tänkt.
Sen pratade vi inte mer om det.
Det är sköt att plåga kroppen lite också så att man känner sig helt utmattad!!

Vakum!

Jag går omkring i något konstigt vakuum.
Huvudet är som i en gigantisk luftbubbla.
Livet går i slow motion.

KAN NÅGON SLÄPPA UT MIG???
SNÄLLA!!!

Just nu är livet jävligt konstigt, allt går hur sakta som helst.
Jag kan stå på jobbet och tänka, undra vad jag skulle göra?
Vad har jag gjort i dag?
Vad har jag glömt att göra?
Jag har jävligt svårt att strukturera mig just nu!

Allt känns så konstigt, när jag pratar med folk och berättar vad som hänt så är det någon annan jag pratar om.
För detta har INTE hänt mig.
Där är jag nu, måste vara i någon förnekelse fas.

I fredags när jag kom till jobbet och gick och bytte om så kom där en tjej som har skåpet bredvid mig, och då såg jag att hon var gravid.

Då brast det totalt för mig, sen bölade jag nog hela dagen!!
Pratade med en av våra chefer så hon ska hjälpa mig med psykolog kontakt, hon frågade om jag ville ringa själv men det klarar jag inte.

Hoppas det går bättre i dag på jobbet annars får jag kanske fundera på en sjukskrivning, jag MÅSTE ju kunna ta hand om mina patienter.
Jag kan ju inte riskera andras liv.

Vi får se hur det går i dag.

Ut i snön och lek med er för det hade jag gjort om jag inte skulle kört och jobbat.

Undrar?

Jag undrar om livet kommer kännas lättare någon gång?
Jag måste ju lära mig leva med detta men jag kommer aldrig att glömma.

I tisdags gick jag tillbaka till jobbet efter sjukskrivningen och det gick bra.
Huvudet är ju inte riktigt i topp och jag bröt ihop i mellan åt.

Men jag har underbara arbetskamrater som låter mig vara ledsen som tröstar, stöttar och förstår.
Livet är jävligt tufft ibland det vet vi alla.
Alla måste nog gå igenom livets helveten för att uppskatta det mer.
Men när man är mitt uppe i det så är det inte så kul.

Just nu vill jag inte höra att ja du måste tänka att barnet var sjukt och inte hade klarat sig ändå.
När folk säger så vill jag bara skrika:
JAG ÄR INTE DUM I HUVUDET JAG VET DET MEN JUST NU ÄR DET JÄVLIGT TUFFT ÄNDÅ!!!!

Jag försöker tänka så men det hjälper inte, jag vet att den var sjuk på något vis och det var därför den dog men det är lika tufft för det.

Man känner sig lurad av sin egen kropp.

Man har gått i 16 veckor och trott att man varit gravid och att allt varit bra.

Jag ältar, ältar och ältar, är ledsen emellan åt men det kommer upp i huvudet hela tiden.

Just nu behöver jag bara älta!!!
Hoppas allt förstår det.

Folk frågar också om vi ska försöka igen.
Det är ju inget man riktigt har börjat fundera över en vecka efter "förlossningen".

Men man undrar ju lite själv om man någon gång skulle våga försöka igen, man kommer ju vara sjukt nervös och orolig i så fall.
Men som sagt det är inget vi har börjat fundera på ännu.

Till min baby!

Till dig mitt äskade lilla barn.
Du fattas mig enormt mycket.
Jag kommer ALDRIG glömma dig!

Var inte arg lilla mamma
jag var tvungen att gå.
Den dagen hände det och då
orkade mitt hjärta inte slå.

Älskade pappa
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra
när jag flyger bort.

Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst.
Men lyssna till ert hjärta
och ni kan höra min röst.

Jag finns inte bland er
men jag finns ändå.
Jag hör era böner
och jag älskar er så.

Ibland är livet JÄVLIGT tufft! Del 3

Så blev det tisdag och dagen D!

Dagen då mitt lilla barn skulle komma ut!
Dagen då jag skulle sluta vara gravid!!

Jag sov mellan 22,30 och 01 sen kunde jag inte sova mer, man tänkte ju en del på det som skulle ske.
Vi körde och lämnade barnen på dagis och sen begav vi oss mot sjukhuset.

Strax innan kl 08 var vi på avdelningen.
De informerade om vad som skulle ske under dagen.
Att om det inte kom igång direkt så fick man tabletter att svälja var tredje timme tills det var klart.

Jag frågade om hur långt tid det brukar ta, hon svarade att det brukar ske när de har tur byte, vilket jag visste är runt 14.
Ja det ska väl gå så länge tänkte jag.

Sen fick man massor av värktabletter och sen fyra st vagitorier för att värkarna skulle komma igång och att man skulle börja öppna sig.
Sen var det sängläge i en timme för att de skulle verka sen var det bra om jag var uppe och gick.

Fy fan vad det gjorde ont!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag var tvungen att ha mer smärtstillande och nu fick jag det i sprutor, som de satte i lår muskeln.

Den gjorde viss nytta sen fick jag lite värme kuddar med för jag hade sammandragningar både fram i magen och i ryggen.

Jag tänker inte gå in i detalj om vad som hände den dagen, men det tog en JÄVLA tid.

När kl var 18 på kvällen (10 timmar efter igångsättnings starten) så var jag helt slut så jag sa till barnmorskan att nu får du göra något för jag varken vill eller orkar mer.

Då fick jag mer smärtstillande i låret och sen tog hon hål på vattnet och sen kom babyn!

Sen blev det lite besvärligt när moderkakan skulle ut, den kom inte hela utan Dr fick ta ut lite sen.

Man fick själv välja om man ville se barnet eller ej.
Först tvär vägrade jag och ville absout inte!
Sen när jag var ute och gick i korridorerna för mig själv så ändrade jag mig.
Jag hade nog funderat för mycket om jag inte sett den.

Sen fick man se det lilla barnet.

Det enda jag kommer säga om det är att det var en baby, såg ut som en baby i miniatyr, den var ca 12 cm och det såg ut som om den sov.
Min fina lilla baby, som jag aldrig kommer se växa upp, som jag aldrig får vagga till sömn, som jag aldrig kommer få torka tårarna på och trösta när den är ledsen.

Det bränner i mitt hjärta varje gång jag tänker på det!

Just nu är livet JÄVLIGT tufft!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ibland är livet JÄVLIGT tufft! Del 2

Så blev det måndag!
Efter en så härlig helg det kan bli när något sådant här hänt så var vi hemma igen.
På söndagen i bilen hem fick jag ångest för då kom det över mig igen.

Babyn var död och jag skulle behöva föda ut den!

På måndagen ringde jag nr jag fått att jag skulle ringa och då kom jag till växeln där de svarade att de var sjuka och att jag skulle försöka igen på tisdagen.
Då fick jag panik, jag ville inte gå med detta längre jag vill ja det klart.
Så jag ringde till gyn mottagningen men då kom man till en sån jävla telefon svarare:
-Tryck in ditt person nr.
-Tryck in ditt telefon nr.
-Vi ringer upp dig kl 11,15 i förmiddag.
ÅH, jag vill prata med någon nu!!!
Klockan var ju 08,40.
Jag ville inte vänta till 11,15.

Så jag satt här och funderade på vad jag skulle göra och skulle precis ringa min vanliga barnmorska och be de hjälpa mig när mobilen ringde.

Då var det sköterskan från mottagningen som ringde.
-Jag har väntat på att du ska ringa, sa hon.
-Men det var ju ingen där när jag ringde.
-Då kunde du ringt akut numret.
-Men jag är ju inte döende.
(Eftersom jag själv jobbar med akut sjukvård så söker jag inte vård förrän det är absolut nödvändigt och att söka på akuten skulle jag inte göra om det fanns någon annan utväg. Ringa ett akutnr gör jag absolut inte om det inte är AKUT och då är man nästan döende)
Men hon frågade om jag kunde komma kl 10.

Så det var in i duschen och iväg.
Maken var ju hemma, han hade fått ta ledigt pga att vad som hänt och jag inte ville vara själv och sen skulle jag iväg det visste vi ju och någon måste passa barnen.

Så jag begav mig mot sjukhuset igen.

In på Gyn mottagningen.
Jag blev inkallad av en barnmorska och fick komma in och träffa en annan Dr.

Tydligen är det så att man måste få gjort två st ultraljud av två olika läkare som konstaterar att barnet inte lever länge.
I säkerhets syfte är det så.

Men han så ju samma sak, den levde inte längre!

Jag frågade om det var vanligt att det blev så här och det var det ju sa de.
Det är klart att för dem är det ju det, de jobbar ju med sånt här.
Men han sa också att risken är liten att det ska hända igen om vi någon gång vill försöka igen eftersom jag tidigare har fått två friska barn.

Jag frågade också varför kroppen inte fattar att barnet är dött.
Han berättar då att moderkakan lever än, och det är ju den som producerar hormon så det är därför kroppen inte fattar att barnet dött.

Han berättar också att det är vanligt att man går ända till rutin ultraljudet innan man får reda på att barnet inte lever längre.

Sen fick jag gå iväg och prata med barnmorskan och hon berättade att jag skulle komma till avd 15 som ligger vid förlossningen på tisdag morgonen kl 8 för igång sättning.

Jag fick lite broschyrer och en bok om missfall och sen fick jag bege mig hem.

Jag tycker det är lite jobbigt att komma till sjukhuset och vara patient för jag är livrädd att jag ska träffa någons som jag känner.
Tänkt om jag gjort det i detta läget man är ju inte så sugen på att berätta varför jag är där.

Sen fick jag åka hem och då ringde jag min chef och berättade vad som hänt så hon kunde ändra min semester till sjukskrivning i stället.

Sen fick jag själv ringa min vanliga barnmorska och berätta vad som hänt, jag sa då att hade hon bara tittat med ultraljud eller lyssnat på hjärtljuden som den barnmorskan jag haft till de andra två gjort så hade vi kanske fått veta redan då och sluppit gå till v.17 som jag var i nu.
Ja det får vi ju inte svarar hon bara sen är det inte mer med det.

Men OM jag någon gång skulle bli gravid igen så får jag gå på tätare kontroller och läkar besök tidigt med ultraljud för att se att allt är bra.

I bland är livet JÄVLIGT tufft! Del 1

I bland är livet djävligt tufft!
Nu ska jag berätta varför jag inte varit så aktiv, har liksom inte orkat.

Det är som så att det var tänkt att jag skulle börja livet som lattemamma igen.
Till midsommar den 24:e juni skulle nästa lilla knyte komma.

Jag vet ju att allt kan hända men man hoppas ju alltid på det bästa och när man passerat de där 12 första veckorna så andas man ut lite.
PHU!!
Det gick ju bra denna gången också.

Jag var på hälsosamtal hos barnmorskan och på inskrivning i 12:e veckan.

Sen var det bara att vänta på de där små, små rörelserna som man ska känna, man känner ju dem tidigare när man ha fått barn innan.
Sen väntar man på den stora dagen D när man ska på rutin ultraljud och man ska få veta att allt är ok.

Fast man vet att det är det som de tittar efter, att barnet är friskt och har allt den ska ha så fattar man nog inte att det är inte ALLTID det är så, ibland så finns inte allt och barnet är tyvärr inte friskt.

Men jag mådde fint och allt gick bra.
Trodde jag!!

Jag vaknade på fredagen den 6:e Januari, det var den dagen vi skulle bege oss till Lalandia.
Jag och maken gick upp, barnen hade inte vaknat än, men det är skönt att komma lite i ordning innan de vaknar.

Då var jag i v.16.

Jag gick på toa och det var då jag såg det, BLOD på papperet.
Det var BLOD!!!!!!

Det kändes som om hjärtat stannade och jag kände paniken komma.
Någon stans visste jag att nu är det kört!!!

Så jag ringde sjukvårds upplysningen.
-Det är ingen fara om det bara är lite blod, du ska inte vara orolig, men för säker hets skull så skulle jag åka in till Gyn akuten och få kolla det så att jag inte behövde vara orolig.

Så jag bytte om och begav mig mot Gyn akuten, ENSAM.
Maken var ju tvungen att vara hemma med barnen.

Jag ringde till våra vänner som vi skulle åka till Lalandia med och sa att vi kommer inte kunna åka den tiden vi hade bestämt utan jag höra av mig när jag är färdig på sjukhuset.

Så in där och efter en stund kom en sköterska och tog emot mig.
Det var en sköterska som jobbat hos oss så eftersom jag kände henne så kom ju alla känslorna så jag bröt ihop.
Hon lugnade mig och sa att eftersom det inte är så mycket blod så var det säkert ingen fara.
Hon tog lite kontroller och sen fick jag sitta ut i väntrummet eftersom Gyn läkaren var upptagen.

Efter vad som kändes som en hel dags väntande kom hon!

Jag minns att jag tänkte att undrar varför jag känner mig så lugn.

Så gjorde hon ett ultraljud och det enda jag tänkte när jag såg min lilla lilla bebis är att den rör sig ju inte, varför rör den sig inte?
Så säger Dr:
-Är du säker på vilken vecka du är i?
-Ja!
Sen tog det en stund och hon tittade lite till sen säger hon:
-Jag kan tyvärr inte hitta några hjärtljud!
Då dog jag en smula och hela världen rasade.
Fast jag någonstans långt där inne nog känt på mig att inte allt var som det skulle så vill man inte höra det.

Sen fick jag klä på mig och vi gick in på hennes expedition.
Hon berättar att det kallas Missed abortion, fostret har varit dött sen v.13 och kroppen fattar inte det, det är därför den tror att den är gravid som nu i v.16.

Jag fick ett telefon nr jag skulle ringa på måndagen för att få gjort ännu ett ultraljud och sen på tisdagen skulle jag bli igång satt.

Sen fick jag ett sjukintyg, jag skulle ju haft semester men nu blev jag sjukskriven i stället.
Bada skulle jag kunna göra om vi nu bestämde oss för att åka till Lalandia så länge det inte började blöda mer.

Hon frågade om jag var där ensam och när jag sa att jag var det så frågade hon om hon inte skulle ringa någon som kunde köra mig hem.
Men det gick bra sa jag.
På något konstigt sätt skärper man sig när man kör bil så det går.

Jag var helt tom inombords när jag gick där ifrån.

Ringde maken på vägen till bilen och jag bröt fullständigt ihop!!

Väl hemma så hade jag pratat med våra vänner och bestämt mig för att åka, vi blev ju som jag tidigare berättat sena men iväg skulle vi.
Inget blev bättre av att sitta hemma, jag behövde komma iväg och tänka på något annat.
Jag hade också ringt mina föräldrar och berättat.

Men nu var jag tvungen att berätta för den stora dottern, den lilla är ju så liten att hon har inte fattat att där är en bebis i mammas magen men den stora har vetat sin i Julas och tyckt att det ska bli kul men en bebis.

Nu fick vi säga som det var och hon blev jätte ledsen!
-Jag ville ju ha en bebis!!! sa hon.
-Ja det ville ju mamma och pappa också.

Vi grät alla tillsammans och sen begav vi oss mot Danmark!

Lalandia!

Så hela förra helgen var vi på Lalandia i Rödby, Danmark!

Vi fick frågan i somras av ett par goda vänner (har inte fått tillstånd att skriva ut deras namn så det är bäst att vänta med det tills de godkänt det).
De skulle åka dit denna helgen pga att frun i familjen fyllde jämt!

Och vi följde ju gärna med, känns ju lite som en ära att få fira någons födelsedag borsta så där.
Först så skojade vi lite här hemma och sa att de menade kanske inte allvar att vi skulle följa med men det visade sig sen att det gjorde de.

Så vi bokade och planerade, la semester och skrev listor på vad som skulle med osv.
Skulle ju bli härligt att komma iväg.

FREDAG:
Så på fredagen så bar det iväg, lite (eller rättar sagt mycket) senare än vad som var tänkt, men efter maginfluenser, förkylningar och lite annat så var vi tacksamma att det blev av.

Vi hade tänkt att vara framme vid tre tiden men var där vid halv sex tror jag det blir, blev en liten tur på den danska landsbygden på vägen dit för oss också.

Vi packade upp lite snabbt och sen begav vi oss mot "huvudbyggnaden" för att få i oss lite mat.
Det är ju lite meck med maten eftersom min yngsta dotter inte tål, mjölk- och soja protein.
Men jag hade ringt till en restaurang inne på Lalandia och där skulle de ha mjölkfritt så vi begav oss dit.

Det var någon form av italiensk buffé restaurang.

Men det visade sig vara det sämsta skit vi någonsin varit på.
Så vi blev inte särskilt nöjda.

Visst de hade lite mjölkfritt men det var inget jätte utbud, maten för övrigt var ingen hitt, och servicen var helt  värdelös!

Vi beställde dricka när vi kom dit men den kom inte till bordet förrän vi nästan hade ätit upp allt!

Nä vi var inte så nöjda, jaja efter maten begav vi oss till Monky Tonky land som är typ som busfabriken här, så att barnen skulle få rasta av sig lite.

Vår stora var lite sur för hon ville ju bada, vi hade sagt att vi skulle det men nu kom vi iväg så sent så där var ju stängt när vi kom fram.

Men hon blev glad sen när hon fick leka lite, sen blev det en sen kväll och hopp i säng, barnen var lite uppskruvade så det var lite svårt att få dem att somna men efter en stund gick det.

LÖRDAG:
Barnen vaknade tidigt och var fulla av energi så det var bara att kravla upp.
I dag var ju dagen D så frun i den andra familjen fyllde år.
Så vi packade ihop åt frukost och begav oss, vi stannade till i deras stuga först för att gratta och överlämna en lite present som hon kommer få senare.

Hon har bara fått en datum och ett klockslag när hon ska vara redo så kommer vi och hämtar, barnvakt är fixat så det ska förhoppningsvis bli en trevlig kväll.
Sen begav vi oss mot badlandet.
Man blir som små barn allihopa när man kommer dit, man vill bara åka vattenrutschkannor och plaska och ha sig, men man får ta det lite försiktigt när barnen är med.
Fast vi har ju två vattendjur så det är inga större problem, vår största åker alla vattenrutschkannor som finns och den lilla hade säkert också gjort det om hon hade fått men hon fick bara åka den minsta än så länge, de andra går ju lite fort.

Så vi badade tills barnen var helt utmattade och då begav vi oss mot stugan, den andra familjen hade gett upp lite tidigare pga sjukdom.

Sen beslöt vi att vi skulle beställa mat och äta i husen för det är lugnast för oss alla och det tyckte alla var en bra ide.

Då köpte vi mat från en annan restaurang som hade mycket revben och kött och så, men INGET mjölkfritt så dottern fick klara sig på korv som jag tagit med hemifrån till henne. (De hade nämligen inget mjälkfritt alls inne på badlandet heller, mycket konstigt kan man tycka.)

Efter maten begav vi oss åter igen till Monky Tonky Land för att rasta barnen.

SÖNDAG:
Hemrese dag!
Vi fick väcka barnen vid åtta för vi hade bestämt oss att vi skulle bege oss mot badhuset vid 9,30 och innan dess skulle vi tömma huset så vi bara kunde äta och lasta in barnen och sen köra hem så det var riktigt trötta hela vägen hem.

Så det blev lite bad då också, men man märker att barnen inte är så stora för de orkar inte så länge, vid badade till lunch ungefär sen åt vi lite mat innan vi begav oss hemåt.

Barnen var lite trötta för de sov hela vägen hem i ca 3 timmar, den lilla trodde jag nog skulle göra det men inte den stora men det sliter ju på henne med hon är ju bara tre år.
De kan ju inte orka hur mycket som helst.

Men det var en trevlig resa och skönt att komma hemifrån men någon gång måste man ju komma tillbaka till verkligheten och ta tag i livet igen.

Livet rullar på!

Jag vet att jag varit frånvarande ett tag men jag ska försöka uppdatera er lite.

Det har hänt en del i livet men jag får börja någon stans, vet inte om jag orkar ta allt just nu.
Men vi tar det roliga först.

Förra veckan hade vi ju maginfluensa eländet i familjen, den stora dottern fick ju det nyårs afton.
Hon var bättre på söndagen igen.

Sen var det inte mer så när det var onsdag så trodde man ju att faran var över, vi var lediga torsdag till söndag var maken och jag var ledig måndagen också.

Så vi var uppe till ca 22 någonting på kvällen och sen kröp vi ner, då hörde jag den lilla hosta och sen hur hon spyr.

FAN!!!!!

Upp igen och städa upp, BLÄ!!!

Sen fick jag ligga på golvet vid TVn med henne den natten.
Stackars, stackars lite!!!!

Man tänker ju hela tiden att nu kommer vi andra också bli sjuka.

Det var ju tänkt att vi skulle åka till Lalandia Rödby på fredagen men allt hängde ju i luften nu.
Skulle vi andra klara oss?
Skulle vi komma iväg?

Men hon piggade på sig och vi kom iväg, flera timmar senare än vad som var tänkt (av en anledning som jag får berätta om vid ett senare tillfälle när jag hämtat mig lite)

Men iväg kom vi, och till råga på allt så körde vi fel när vi körde dit.

Den dagen måste ha varit en av de värsta i mitt liv just då!!!

Men långt om länge kom vi fram!!!

Måste glömt energin i sängen!

I morse när jag vaknade så hade jag massor av energi!
Jag tänkte att i dag ska jag damsuga och moppa golvet efter kräksjukan så man kan känna att här är rent och fräscht!

Men sen gick jag upp, då försvann energin helt och hållet.
Jag placerade mig framför datorn och här har jag blivit sittande hela dagen förutom när jag lagat mat till barnen.

Jag tittar ut över köket och ser röran men jag orkar inte!!!!

PHU!!!!

Undrar om jag ska orka fylla diskmaskinen i alla fall innan maken kommer hem.

(Blev lite sur också när vi fick papper från försäkringsbolaget ang värderingen av sakerna som blivit stulna, är det lönt att ha en försäkring kan man fråga sig i bland!!!)

Nyårsafton 2011!

Så var det äntligen dax!
Det var nyårsafton 2011!


Det skulle bli en jätte mysig kväll, vi skulle hem till goda vänner och äta gott och spela spel och bara mysa och ha det gott.

Det var bara vi och barnen och den andra familjen och deras barn så det var lugnt och skönt.

Vi hade handlat och planerat middagen och kvällen.

Men det blir ju ALDRIG som man tänkt sig.

Vi kom fram  vid 17 tiden och tog en fördrink och hade börjat med förrätten.
Barnen satt där uppe och tittade på film.

Männen var där uppe med barnen när min stora dotter kom ner för trappan och jag hjälpte henne över grinden.

Sen var det klippt:
Hon spydde ner hela hallgolvet, man vågade ju inte flytta henne förräns hon var klar för då hade hon spytt ner allt där var på vägen till toa.

Så det var bara att vråla på maken, packa ihop sakerna, städa upp efter dottern och köra hem igen.

Lagom kul, när man har sett fram emot en trevlig kväll.
Inget hade vi hemma heller, ingen mat och inget gotte.

Vi fick förrätten med oss hem för den var precis klar.
Men man var ju inte så hungrig ändå, eller inte jag men maken kan äta ändå.

Så jag och dottern fick sova på golvet i vardagsrummet så fick maken och den lilla sova där uppe.

Stackars stackars lilla lilla barn så sjuk hon var, ska inte gå in på detaljer men man kan ju ha roligare en nyårsnatt.

Men det blev 2012 ändå.
Så GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLA!!

Jag hoppas vi andra klarar oss och att vi inte smittat ner dem vi var hos!

Herre gud hade man anat så hade vi ju aldrig åkt iväg!

Jaja vi får låtsas att det är nyår en annan kväll och fira lite då i stället.

Håll nu tummarna att vi andra klarar oss.