I bland är livet djävligt tufft!
Nu ska jag berätta varför jag inte varit så aktiv, har liksom inte orkat.
Det är som så att det var tänkt att jag skulle börja livet som lattemamma igen.
Till midsommar den 24:e juni skulle nästa lilla knyte komma.
Jag vet ju att allt kan hända men man hoppas ju alltid på det bästa och när man passerat de där 12 första veckorna så andas man ut lite.
PHU!!
Det gick ju bra denna gången också.
Jag var på hälsosamtal hos barnmorskan och på inskrivning i 12:e veckan.
Sen var det bara att vänta på de där små, små rörelserna som man ska känna, man känner ju dem tidigare när man ha fått barn innan.
Sen väntar man på den stora dagen D när man ska på rutin ultraljud och man ska få veta att allt är ok.
Fast man vet att det är det som de tittar efter, att barnet är friskt och har allt den ska ha så fattar man nog inte att det är inte ALLTID det är så, ibland så finns inte allt och barnet är tyvärr inte friskt.
Men jag mådde fint och allt gick bra.
Trodde jag!!
Jag vaknade på fredagen den 6:e Januari, det var den dagen vi skulle bege oss till Lalandia.
Jag och maken gick upp, barnen hade inte vaknat än, men det är skönt att komma lite i ordning innan de vaknar.
Då var jag i v.16.
Jag gick på toa och det var då jag såg det, BLOD på papperet.
Det var BLOD!!!!!!
Det kändes som om hjärtat stannade och jag kände paniken komma.
Någon stans visste jag att nu är det kört!!!
Så jag ringde sjukvårds upplysningen.
-Det är ingen fara om det bara är lite blod, du ska inte vara orolig, men för säker hets skull så skulle jag åka in till Gyn akuten och få kolla det så att jag inte behövde vara orolig.
Så jag bytte om och begav mig mot Gyn akuten, ENSAM.
Maken var ju tvungen att vara hemma med barnen.
Jag ringde till våra vänner som vi skulle åka till Lalandia med och sa att vi kommer inte kunna åka den tiden vi hade bestämt utan jag höra av mig när jag är färdig på sjukhuset.
Så in där och efter en stund kom en sköterska och tog emot mig.
Det var en sköterska som jobbat hos oss så eftersom jag kände henne så kom ju alla känslorna så jag bröt ihop.
Hon lugnade mig och sa att eftersom det inte är så mycket blod så var det säkert ingen fara.
Hon tog lite kontroller och sen fick jag sitta ut i väntrummet eftersom Gyn läkaren var upptagen.
Efter vad som kändes som en hel dags väntande kom hon!
Jag minns att jag tänkte att undrar varför jag känner mig så lugn.
Så gjorde hon ett ultraljud och det enda jag tänkte när jag såg min lilla lilla bebis är att den rör sig ju inte, varför rör den sig inte?
Så säger Dr:
-Är du säker på vilken vecka du är i?
-Ja!
Sen tog det en stund och hon tittade lite till sen säger hon:
-Jag kan tyvärr inte hitta några hjärtljud!
Då dog jag en smula och hela världen rasade.
Fast jag någonstans långt där inne nog känt på mig att inte allt var som det skulle så vill man inte höra det.
Sen fick jag klä på mig och vi gick in på hennes expedition.
Hon berättar att det kallas Missed abortion, fostret har varit dött sen v.13 och kroppen fattar inte det, det är därför den tror att den är gravid som nu i v.16.
Jag fick ett telefon nr jag skulle ringa på måndagen för att få gjort ännu ett ultraljud och sen på tisdagen skulle jag bli igång satt.
Sen fick jag ett sjukintyg, jag skulle ju haft semester men nu blev jag sjukskriven i stället.
Bada skulle jag kunna göra om vi nu bestämde oss för att åka till Lalandia så länge det inte började blöda mer.
Hon frågade om jag var där ensam och när jag sa att jag var det så frågade hon om hon inte skulle ringa någon som kunde köra mig hem.
Men det gick bra sa jag.
På något konstigt sätt skärper man sig när man kör bil så det går.
Jag var helt tom inombords när jag gick där ifrån.
Ringde maken på vägen till bilen och jag bröt fullständigt ihop!!
Väl hemma så hade jag pratat med våra vänner och bestämt mig för att åka, vi blev ju som jag tidigare berättat sena men iväg skulle vi.
Inget blev bättre av att sitta hemma, jag behövde komma iväg och tänka på något annat.
Jag hade också ringt mina föräldrar och berättat.
Men nu var jag tvungen att berätta för den stora dottern, den lilla är ju så liten att hon har inte fattat att där är en bebis i mammas magen men den stora har vetat sin i Julas och tyckt att det ska bli kul men en bebis.
Nu fick vi säga som det var och hon blev jätte ledsen!
-Jag ville ju ha en bebis!!! sa hon.
-Ja det ville ju mamma och pappa också.
Vi grät alla tillsammans och sen begav vi oss mot Danmark!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar