Bambi

I dag så höll hunden på och stimma här inne.

Öppnade dörren och skulle släppa ut henne.

Vem stod i trädgården?

Fru Bambi!!!

Den blev så rädd när jag öppnade så den hoppade över staketet och iväg.

Hoppas ni haft en mysig jul!!

Hoppas ni alla haft en mysig jul!!

Vi har haft det härligt trots bråkigt barn. Men det hör väl till när man är långledig.

Helvetesjävlasatan!!!!!!

Mmm, så känns det just nu.
Jag har beställt kläder från ett nätföretag.
Hoppades att de skulle hinna komma innan jul, i går fick jag äntligen sms om att det fanns att hämta.

Åker dit med alla tre barnen passar på att handla i en affär jag inte brukar handla i.
Betalar och byter kassa för att kunna få ut paketet.

Men se det gick inte för där stod fel efternamn.
Där stod mitt efternamn som ogift på paketet och det stämde ju inte med efternamnet på körkortet, så då kunde de inte lämna ut det.

SATAN!!!!!

Ringde till företaget men de kunde inte göra något utan paketet får gå i retur till dem så får de skicka ut det igen.

Typiskt!!!!!

Älskade unge!!

Tank vad hon ska behöva vara med om!!

Denna älskade unge!!

Hon har ju fått sjukhusskräck efter allt som hon har behövt gå igenom.

Till och med när vi är på mitt jobb och hälsar på så är hon rädd.

Tillväxthormon mätning i Gbg är gjord, där visade inget.

Vilket betyder att hon inte har brist på tillväxthormon.

Drottning Silvias barnsjukhus har släppt henne, de vet inte vad de ska göra, de hittar ingen orsak.

Vi har varit där uppe 4 gånger nu.

Sista gången blev det en heldag, med besök hon endokrinolog, logoped, dietist och mag-tarm specialist.

Endokrin dr sa att det var tagna prover som skulle skickas till Manchester och att hon skulle följas tills hon var 4 år för att se så hon börjar växa annars så ska hon få tillväxthormon då.

Någon vecka efter det så kom det ett brev från den dr med ett helt annat innehåll.

Där stod att utredningen är nedlagd, att hon rekommenderar att proverna skickas, misstänker att det handlar om pengar, om vem som ska betala.

Var och träffade hennes dr i Halmstad förra veckan.

Han hade inte hunnit få brevet från Göteborg, men han fick läsa mitt.

Han tyckte också det lät konstigt.

Han skulle kontakta dr där för att höra om proverna.

Han sa att ibland kan man inte hitta orsaken till varför barn inte äter. 

Det är ju inget friskt beteende och det är troligen något genetiskt eller någon felkoppling i hjärnan men det blir ibland så att man inte hittar orsaken till det.

Han sa att vi får nog förberedda oss på att vi kommer få leva så här i rätt många år. 

Hon kommer ju behöva sondas en lång tid, oavsett om man hittar en orsak eller ej.

Vi ska träffa honom igen om ca tre månader.

Besöket kändes helt ok, det är väl bara att acceptera och försöka att inte blir så besviken hela tiden. 

Huvudsaken är att man har gjort så gott man kan för henne och att man vet att man inte missat något som kommer skada henne i framtiden. 

Jag själv!!

Jag har själv inte mått så bra i allt detta.
Jag var sjukskriven på halvtid under ca 5 veckor under tidig höst.
Fick lite depressions känningar och trötthet.

Tålde inga ljud, var trött som bara den och ledsen hela tiden.

Allt man ska behöva hålla på med och kämpa för detta barn.

Att det liksom inte bara kan ordna sig, att de inte kan hitta en orsak så man vet var detta beror på.
Att ingen har det intresset att de vill veta vad som orsakar det, det har jag svårt att förstå.
Hade jag varit läkare hade jag velat veta vad det beror på, inte bara låta det vara.

Jag äter nu antidepressiva och ska göra det tills i vår, då ska de börja trappas ut.
Men det känns bättre nu.
Inte lika ledsen hela tiden, orken går upp och ner.

Maken har svårt att förstå, han är inte en tänkare som jag, samtidigt är det jag som roddar med allt, läkarbesök, mat, recept, sprutor, slangar mm.
Så det är lite lättare för honom.

Men det ska ordna sig på något vis.

Knappen!!

Lilla hönan har nu haft sin knapp sen i september.
I början kräktes hon mycket, hon tappade i vikt och det skulle bytas mat.
Dagis var ju nervösa men jag intygade om att det inte handlade om magsjuka utan det är maten.
Flera gånger kräktes hon i bilen påväg till dagis.

Men rätt var det var så slutade hon kräkas.
Konstigt.

Hon får granulom i bland som tydligen är vanligt bland barn med knapp, det är en bit av slemhinnan i tarmen som kryper utanför magen och blöder, men det åtgärdas med stark kortison kräm.

Det enda besvär som är kvar nu är ett sår där ett av stygnen satt som höll fast bukhinnan efter operationen, det vill inte läka, det blöder och varar lite.
Vi träffade en kirurg på akuten innan det hade brustit, då var det som en stor finne, han punkterade den och odlade men där växte inga bakterier.

Knapp sköterskan har tittat på det några gånger, för två veckor sen var vi inne och bytte knappen då var där en kirurg som tittade på det.
De tror att där är en främmande kropp i såret, med det menas att bukhinnan syddes fast med ett metalstift, det stiftet brukar de tydligen bajsa ut, men nu verkar det inte blivit så utan kroppen försöker stöta ut det genom huden där såret är.

Om det inte kommer ut av sig själv så får man nog operera bort det men då måste man söva henne och det vill man inte.

Vi ska träffa kirurgen igen om två månader så får vi se.

Vi hoppas det kommit ut tills dess.

Snart!

Jag ska försöka uppdatera er vad som hänt de sista tre månaderna snart!
Inte i dag men snart..... så håll ut!!!!!
Jag har inte glömt er!

Äntligen hemma!

Det går bättre och bättre för lilla Alma.
Hon blev hjälpt av smärtlindringen på tider och hon klarade av att behålla maten hon fick.
I Lördags kväll var första gången hon var ute och gick lite på avdelningen, vi gick och lekte lite, hon sjöng så fint för alla som gick förbi.

Hon är otroligt rädd för all personal, det räckte de stack in huvudet så blev hon ledsen och började gråta, så jag fick göra det mesta själv.

I söndags var hon uppe i full dos mat så vi fick komma hem.
Det var jätte skönt tyckte vi nog båda två.

Hon är klart öm och har svårt att bocka sig ner för då tar det emot i blöjan eller i byxorna men hon vänjer sig snart hur hon ska göra.

Hon kräver inget smärtstillande nu och jag får tvätta knappen utan allt för mycket protester.

Hon gick tillbaka till dagis i tisdags och det verkar har fungerat bra, förutom att hon har slutat helt med att äta själv.

Tanken är ju att hon ska äta 3-400 kcal själv per dag utöver sin sondmat men det gör hon inte nu.
Hon var sjuk veckan innan vi lades in på sjukhuset så då åt hon inget men redan strax innan så hade hon börjat tappa matintresset.

Så nu pratar vi teskedar bara som hon äter själv.

Jag vill ju helst inte börja ge henne mer sondmat än det hon har men frågan är hur länge man vågar vänta på att hon ska komma igång av sig själv.

Ska hon ha mer sondmat så måste de börja mata henne på förskolan också för vi kan inte få i henne mer än 500 kcal hemma när hon har varit på förskolan hela dagen.

Jag får ta en diskussion med dietisten så får vi se hur vi ska göra.
Det är ju svårt om de ska börja ge henne på förskolan också för då ska det fixas med resurs personal och papper ang det, sen ska de läras upp och jag ska släppa kontrollen till någon annan.

Vi får väl se hur det går.

Vi har ett återbesök för stygntagning nästa fredag, vi får väl se hur det går fram till dess.

Liten och ont!

Natten har varit lite tuff.
Alma har haft ont.
Hon har fått smärtstillande men man har märkt så fort det börjat släppa.
Kvällsmaten var ingen hitt i går, som ni ser på bilden.
Ont i kroppen har man ju efter att ha legat på tältsäng i två nätter.
Men här finns en undersköterska som jag har jobbat med tidigare så han fixade en riktig säng till mig så jag kan röra mig.
Nu är hon inatt på mer smärtlindring på jämna tider så hoppas hon mår lite bättre.
Lilla skruttan!

Sover

Nu sover hon den lilla hönan. Gårdagen var fullspäckad med narkosbedömning, dusch och nålsättning.
Hon gillar det inte och blir väldigt inåtvänd när vi är här.
Hon tittar inte på någon när de pratar med henne och svarar inte.
Hon minns inte sjukhuset med glädje precis.

Bästa vänner!

Här har vi de två!

Alma och Astrid!

Bästa vänner sen de båda var små.

 

Lite skillnad i storlek på de båda!

Kan vara att Astrid gillar Alma extra mycket för att hon matar henne, allt som inte Alma vill ha ger hon ju till Astrid.

Haha!

Mutor går alltid hem........nästan!

Älskade unge!

Tänk om du kunde veta hur det känns för oss, att vi måste utsätta dig för allt detta.

Älskade unge!!

Jag är lite nervös och orolig, hoppas allt går bra och att hon inte behöver ha allt för ont efter operationen.

Vi läggs in i dag efter lunch, ska skivas in och träffa narkos läkare och kirurg för bedömning.

Sen blir det väl förhoppningsvis op tidigt i morgon bitti.

Det ska bli skönt att slippa allas stirrande blickar, kommentarer och frågor. 

Det kommer ju inte synas när hon har kläder på sig. 

Och ska vi tex bada så kan hon ha baddräkt så är det ingen som ser då heller.

Hon har inte brytt sig så mycket om den det har ju varit skönt.

Men vissa saker minns man extra då man undrat hur det egentligen påverkar henne.

En dag i somras när vi var och badade i en närliggande sjö, så var det ett barn, inte så gammalt ca 3 år, hon frågade och pekade. Jag förklarade vad det var hon hade och varför hon hade plåster i ansiktet. Mamman hörde när hon frågade och när jag förklarade, det är helt ok för de måste ju få fråga, det är bättre det än att de bara stirrar. 

Men ungen slutade ju aldrig, jag tror hon sa, plåster där kinden, pekade och stirrade säkert 30 gånger, det var ju inte som om hon stod en bit bort utan hon stod mitt framför Alma.

Det är inte OK, varför gör man inget som förälder då, säger till barnet att nu räcker det, nu vet du varför flickan har plåster där.

Alma blev väldigt påverkad såg man hon tittade på henne och tog sig på kinden.

Man behöver ju liksom inte trycka in det i huvudet på henne.

Sen var det en annan gång, vi skulle byta sonden på sjukhuset, så ser Alma ett annat barn som också har sond, hon skiner upp och tittar på mig och säger, titta mamma hon också plåster där, samma dag var där ytterligare ett barn med son och det var lika dant då. Hon tyckte nog det var skönt att se att det fanns fler som hade sond.

En annan gång hade sonden åkt ut och hon var utan ett par dagar, man såg hur hon tittade på sig själv i spegeln och tog på sin kind, det var som om hon inte riktigt kände igen sig själv utan den.

Det var till och med så hon sa att vi skulle ge mat i slangen fast hon inte hade någon.

Man hoppas ju verkligen inte detta kommer påverka henne i framtiden.

Stora Gula varuhuset!

Kan ni gissa var jag varit?

I måndags eftermiddag bar det iväg till det stora gula varuhuset.

Jag körde bussen så vi fick plats många, körde in på jobbet och hämtade några när de slutade, sen bar det iväg.

Vi var uppe runt 17.

Sen var det full rulle.

Vi mötes upp vid 18,30 pausade och fikade sen körde vi igen.

Lagom till stängning var vi klara.

Det var en trevlig kväll, kul när man kan göra något med kollegerna.

Jag fick tag på allt jag skulle ha, tror inte jag tog något jag inte hade på listan.

Det är ju bra, så nu har barnen vinter jackor och overaller.

Det ända jag saknade var ett fodrat regnställ till Julie, men det verkar inte finnas så mycket längre, konstigt för det är ju hur smidigt som helst.

Men hon klarar sig nog.

Ibland går det fort!

Det är så att jag förra veckan ringde och frågade om remissen för Almas operation, då hade den blivit returnerad av någon oklar orsak.
Jag bad dr ringa upp mig.
Han ringde i fredags.

Det var tydligen en ny sekreterare som råkat skicka tillbaka den.
Så dr hade satt sin egen sekreterare på detta hon brukar kunna fixa till det mesta sa han.

Han sa också att han skulle prata med Dr i Gbg och skicka dit provsvar och tillväxtkurvan, så skulle de diskutera tillsammans hur vi skulle gå vidare.

Men nu skulle vi först göra detta.

Så i dag ringde sekreteraren, de hade ringt från kirurgen och frågat om vi kan komma och bli opererade på torsdag.

Jo, visst kan vi det.

Så jag och Alma läggs in på onsdag efter lunch, får träffa narkos dr och kirurg och sen blir det operation på torsdag morgon.
De brukar ta de små barnen först så de slipper vänta, sa hon.

Det ska bli skönt när det är gjort men man är ju lite nervös och orolig, hoppas hon inte få allt för ont och inte mår allt för dåligt efter.

Ja, då var vi där igen....

Ja, då var vi där igen, när jag inte orkat blogga på ett tag.
Luften och lusten till det mesta har gått ur mig helt!

Två veckor efter förra sondbytet så åkte den ut igen.
Det var varmt och blev mycket bad, tejpen lossnar lätt när vi badar mycket, jag tänkte jag skulle duscha henne först innan vi bytte tejpen.
Men innan jag hann det så hade det killat i näsan och hon drog handen sådär fram och tillbaka över näsan som barn gör. Då fastnade hon och den åkte halvvägs ut, jag försökte stoppa ner den igen men hon får panik, så då fick vi dra ut den.

Detta var en söndag.
Vi tänkte vi skulle testa utan och se om hon klarar sig, men det gör hon inte.
Hon äter ca 3-400 kcal per dag utan bara, hon ska ha minnst 800 kcal per dag.
Pratade lite med dietisten ang hur många kcal hon ska ha och hur allt är.
Hon blev lite irriterad och sa att det var inte detta som var planen när sonden sattes och hon tror inte detta kommer lösa sig snart.

Så hon skulle prata med dr ang att sätta knapp i stället så det blir lite lugnare för oss alla.
Jag sa att jag sökt dr för jag ville veta om proverna kommit och vad de visade och om han diskuterat med Dr från gbg.

Det funkade ju inte utan sond så vi fick en tid för sondbyte på torsdagen.
Vi fick träffa dietist och dr när vi var där också.

Alma har gått upp mycket i vikt och hon kan ju inte fortsätta i den takten så vi skulle minska lite på sondmaten och bara ge hälften och sen ska hon äta resten själv.

Det underlättar en del för då behöver jag inte vaba varje morgon för att hon ska få in sig sondmat innan dagis.

Det bestämdes också att hon ska få knapp, så dr skulle skiva en remiss för detta.

Så det väntar vi på nu.
Det kan ju dröja är ju inget akut som dr sa.
Men det är ju på G i alla fall.

Sondbytet gick som tidigare.
Hon är väldigt medveten om vad vi ska göra där, hon pratar inte med någon, blir inåtvänd och tittar inte på någon utan tittar bara i golvet.

Medicinen hon får vekar inte, hon kämpar emot tröttheten allt vad hon kan, ögonen står som tennisbollar i huvudet på henne.

Denna gången hängde hon krampaktigt runt min hals och de fick bokstavligen bända bort henne från mig och ta henne.

Jag satte mig i dagrummet för jag vill inte vara med, jag klarar inte av att hålla henne så hårt som man måste, det känns verkligen som ett övergrepp.

Jag hörde henne hela vägen ut i dagrummet hur hon skrek.
Det skär i hjärtat, det känns som om det går i tusen bitar!!

Men det gick fort denna gången, som tur var.

Efter det är gjort så somnar hon direkt bara hon får komma till mig.

Som tur är har jag lärt mig att ta vagnen med mig så hon får sova där en stund, innan vi kan gå hem.

Jag fick även träffa "knapp" sköterskan, den sköterskan på avdelningen som sköter barnen med knapp eller peeg.

Hon informerade lite om hur det kommer se ut och hur det fungerar, visar knappar och slangar. Det kändes bra, nu vill man ju bara ha det gjort.
Tydligen kommer hon ha väldigt ont några dagar efter vissa barn krävde till och med morfin för att bli smärtlindrade.
Jag hoppas inte det kommer bli för jobbigt, känns som om detta barn har haft tillräckligt i sitt korta liv redan.

Men ner som en pannkaka

Ja, i dag var det verkligen tillbaka till verkligheten och det var rejält!

Vi hade en läkartid här hon vår vanliga Dr i dag och även för sondbyte.
Jag hade med mig brevet från igår och det fick dr när jag kom.

Först undrade han varför vi hade varit där, det var nog inte så populärt att jag hade skrevet en egenvårdremiss. Men det har man rätt till så jag bryr mig inte om det.

Sen öppnade han brevet och läste det, hånskrattade lite och sa, ja det är ju så att denna Dr som skrevet brevet är väldigt forskningsinriktad. Så han trodde inte alls på hennes teori.
Han kunde nästan inte ens tänka tanken att det kunde vara som hon skrev.
Jag fick nästan böna och be för att han skulle ta proverna.

Men han skulle i alla fall skicka svaret till henne så får vi se vad som händer. Men han verkade inte var intresserad av att göra de fortsatt kontrollerna som hon ville ha gjort.

Man blir ju så j***a besviken, så är man tillbaka på ruta ett igen!!

Sondbytet gick inte heller bra hon skrek och var helt förtvivlad, dosen på sederingen var minskad lite, men det var nog lite mycket för nu verkade hon nästan inte ha någon effekt alls.

Han vill att sonden ska sitta tills vi har varit på en ätskola som vi ska till i gbg, men vi har två månaders väntetid dit.

Hur mycket ska man orka som förälder och som barn känner jag lite.
Snart drar jag sonden och låter henne vara utan och så får det gå som det går.

Usch så besviken jag är i dag!!!

En riktig rövdag!!!

Hoppas jag får något besked på vad proverna visar vid nästa sondbyte. Men det får jag säker inte!

Upp som en sol!

Jag har under en tid varit väldigt missnöjd med vården som vår dotter får, att ingen kan säga vad det är eller inte heller verkar vilja veta orsaken till hennes problem.
Det är lite skyddad verkstad att vi frågar ingen annan om hjälp heller.

Man sätter en sond som sen inte ens följs upp med en vikt!!

Så jag skev en egenvård remiss till Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg och i går var det dax att åka dit.

Vilken fin och underbar läkare vi mötte där, hon blev helt förskräckt när hon hörde att de inte gjort något med henne.

Hon trodde dock inte det var det första misstänkta syndromet utan hon trodde det var ett annat.
Hon tror att hon har någon form att tillväxthämning för hon har det typiska utseendet för det.

Hon vill absolut inte släppa henne och vill följa henne var 6:e månad minst. Hon tror att hon kommer komma i puberteten tidigt och det måste i så fall bromsas.
Hon tror också att hon kommer att behöva någon form att hormon behandling med tillväxthormon.

Jag berättade att jag skulle träffa vår Dr här som i dag och då fick jag med mig ett brev till honom om vilja prover hon önskar att vi tar och även vilka kontroller hon önskar att man utför.
Hon ville nog gärna att de utfördes där hos dem för då fick man snabbast svar men det handlar ju om pengar som hon sa.

Men det kändes så väldigt bra när jag gick där ifrån, ÄNTLIGEN någon som förstår och tar tag i problemet och inte bara nonchalerar det.

Jag kunde verkligen se ett ljus i tunneln och allt kändes så väldig hoppfyllt efter 1,5 år men utredning.

Veckan som gick.

Förra veckan var makens sista semester vecka och min andra men första i min tre veckors period.

På söndagen var vi i Falkenberg och hälsade på barnens farfar och plast farmor, där var även makens ena styvbror med familj från Stockholm.
Det är inte så ofta de är nere från Stockholm så det är alltid lika trevligt att träffa dem, våra barn, den äldsta och den yngsta är jämngamla så de leker jätte bra.
Synd bara att vi inte kan träffas oftare!
Saknar dem mycket!!


Sen i tisdags bar det iväg, på sommarens planerade resa.
Vår familj och en vän med sin familj bestående av make och ett barn skulle till Astrid Lindgrens värd.
Så klockan var ställd på 04,30 för 06 skulle vi vara iväg och för första gången någonsin gick faktiskt morgonen utan problem, vi kom till och med iväg i tid.
Det regnade ju som bara den men det kan man ju inte påverka.
Första stoppet blev Ljungby där vi skulle äta lite frukost, vi hade kört ca 1 timme och barnen var redan uttråkade. Vi fick äta i bilen eftersom det regnade så.
När det var dax att åka så startade vi Almas sondmat, smidigt att den går samtidigt som vi kör tänkte vi, men för säkerhets skull så skruvad vi ner hastigheten. Lättare för både henne och oss, vi behöver ju stanna till när den ska kopplas loss.

Så var vi iväg igen, men vi han inte köra mer än ca 30 minuter innan Alma kräkte ner hela bilen.
Härligt eller hur?!
Så då fick vi stanna igen, ut med Alma, hon fick stå i bagaget medans vi tvättade av henne så gott vi kunde med tvättlappar och på med torra kläder.
Sen fick hon sitta i bilen medans jag stod i regnet och torkade ur hennes bilstol och leksaker.

Jag var rätt våt sen kan man säga.

Men men vi kom iväg igen barnen gnällde ju att det var långt att åka men mamman var förberedd och hade preparerat bilen med olika saker.
En hel kasse med pyssel hade jag på golvet i framsätet, sen hade jag även godis i handskfacket.
Godis går ju alltid hem.

Jag hade även min gamla mobil med mig och så delade jag internet från min nuvarande så kunde de titta på film och spela spel, så då gick det helt ok.

Vi var framme strax efter öppnandet kl 10, som tur var hade vi förköpt biljetter till entrén så vi slapp stå i kö till den kassan. Utan vi kunde bara gå rätt in.
Det kom lite småskurar under dagen men det var helt ok, vi hade regnkläder med oss så vi brydde oss inte.

Vi hade hyrt en lägenhet på ovanvåningen av ett hus, ca 10 minuter där ifrån, så vid 17 tiden begav vi oss dit.
Vi käkade gott och hade det mysigt, barnen lekte bra tillsammans.

Strax efter 20 tiden började vi förbereda barnen för att komma i säng.

Till de tre stora bäddade vi på golvet så de skulle kunna sova där tillsammans.
Vår lilla bäddade jag åt i mitten på vår dubbelsäng, först la hon sig ner där och mös lite sen satte hon sig upp pekade och sa, sova där i mamma.
Hon pekade på en spjälsäng som stod i rummet.
Här hemma sover hon i spjälsäng som vi tagit bort ena långsidan på och denna var samma färg men alla sidorna uppe.

Så vi bäddade där i och hon somnade direkt.
Sen sov alla gott hela natten förutom en liten incidens när våra vänners dotter som inte kunde somna på golvet hos de andra trillade ner från sängen.

Dag 2 åkte vi tillbaka till Astrid Lindgrens värld då hade vi bättre tur med vädret det var varm och soligt fast det kom någon enstaka skur.
Men framåt eftermiddagen mulnade det på och det regnade rejält så vi begav oss hemåt lite tidigare än beräknat.
Vid 17 begav vi oss ut genom portarna och lagom tills vi kom till bilen så öppnade himlen sig och det bara öste ner. Inte så kul när man först måste tömma bagaget på allt där är i innan man får in vagnen. Så allt var ju hur vått som helst men det var ju inget att göra något åt.

Sen sträckkörde vi hela vägen hem, Alma sov en sväng typ 1 timme men de andra två var vakna hela resan hem.
Det tog strax över tre timmar att köra hem typ 3,15 kanske men det var helt ok, bättre att komma hem.
Ibland är det värre efter man stannat och alla ska in i bilen igen.

På fredagen bar det iväg en sväng till High Chaparall där har vi varit en gång de sista fyra åren och det är trevligt och lagom avstånd, tar typ 1,5 timme att åka dit.
I år var det mycket mer barnvänligt än tidigare år tyckte jag, jag vet att de började redan förra året men i år märkte man verkligen av det. Trevligt!

Mycket godis blir det!

Efter jobbet  i dag så blev det en tur till en affär.

Det vankas två st barnkalas i huset på två helger!

PHU!

Andas i en fyrkant!!!!

Nä, det ska nog gå bra, ska nog kunna överleva två timmars invasion oavsett vilket väder det är.

I alla fall, är det barnkalas så ska de ju ha godispåsar, så det skulle det handlas till.

Jag fyllde korgen full med godis i alla dess olika former och smaker.

Kom till kassan och lade upp allt på bandet och skulle betala.

Då säger han i kassan, ska det ätas mycket godis i helgen?

EH!

Ja, jag har bulimi!!!!

Nä, det svarade jag inte, men tänk om det faktiskt varit så och jag svarat det, vad skulle han då gjort?

Jag förklarade att det skulle ske lite barnkalas så det var inte till mig allt.

Oavsett så ska jag ju inte behöva förklara varför jag köper så mycket godis, de ska väl vara glada att de får sälja i stället.

Men nu är allt inköpt och fixat inför kalasen så det ska nog bli bra hoppas jag.

Det är Theas första kalas så hon är jätte spänd.

Jag har satt fem år som start ålder för kalas, det är lite lagom tycker vi. 

Nu hoppas vi bara att väderprognosen inte stämmer med 15 grader och massor av regn.

Men vad ska man göra åt det, det är bara att se glad ut.

Lite till!

Efter att ha gästspelat på jobb i en vecka så gick jag i dag på en välbehövligt, tre veckors semester!
Det behövs verkligen nu. Är helt slut både i kropp och själ.

Jag och maken har en vecka tillsammans nu sen har jag två veckor ensam med barnen, då tar kanske maken en eftermiddag eller något.

Men jag brukar kunna roa oss på något sätt.

Äntligen lite välbehövlig semester!

I går var sista dagen på en vecka på jobbet.

Äntligen var det dax för semester!!
En veckas ledigt sen ska jag jobba en innan jag är ledig tre till.
Jag ska erkänna att jag hade inte orkat en enda dag till!
Så hade det inte varit min sista så hade jag fått gå och sjukskiva mig.

Väggen är nog nära nu!

Men efter en god natts sömn och få dra sig lite på morgonen, maken gjorde så gott han kunde med barnen i morse, så jag klev inte upp förrän strax efter 08.

Jag var tvungen att köra till apoteket för att hämta mat till Alma, innan maken skulle iväg.

Så strax efter 9 körde jag till Laholm och apoteket för att hämta de, jag brukar ta en vagn med mig för att det är många lådor och jag kan inte bära alla.

Tur i dag att jag hade vagnen med mig, för de hade stängt av hela centrum inför stadsfesten som äger rum i dag.
Så jag fick parkera nere vid Lagan och gå upp, skulle in ett snabbt ärende och bara ha lite kakformar i affären också.

Så i dag fick jag gå igenom hela stan och in i mataffären, handla och betala och sen tillbaka till Apoteket med en tom barnvagn.

Folk undrade nog varför jag gick omkring med den tomma vagnen.

Men det var bra när jag väl kom till apoteket och löste ut 4 st stora lådor med näringsdrycker till henne.
Jag hade aldrig fått hem alla annars.

En LÅÅÅNNNGGG dag!

I torsdags var det så dax att åka in till barnkliniken igen för att byta sonden.

Vi skulle testa en ny medicin som de inte testat här i Halmstad innan.

Kl 10 skulle vi vara där, men där var väldigt rörigt och de var försenade, så 11,15 fick vi komma in. 

Det nya läkemedlet gavs som nässpray. 

Efter ca 15 minuter blev hon trött och somnade i min famn, då började de med att ta bort den gamla tejpen för att kunna dra den gamla sonden.

Då vaknade hon till och blev ledsen och skrek.

Då ville jag inte vara med mer, så jag gick utanför.

Jag hörde ända ut i korridoren hur hon skrek, det skar ända in i märgen på mig.

Jag kikade in genom fönstret och såg att de inte hade lyckats och att de skulle testa igen.

Då gick jag in och sa att jag inte ville mer.

Det räckte att jag tog henne så somnade hon, stackars barn.

Sen sov hon så gott, så efter ca 40 minuter efter medicinen var given så kunde vi göra ett nytt försök och då gick det jätte bra, så nu vet vi tills nästa gång att vi kan vänta en bra stund innan vi börjar.

Men efter var det väldigt svårt att väcka henne, så vi fick stanna en bra stund.

När klockan var närmre 13 så gick jag ner på jobbet en runda, jag hade tänkt att vi skulle åka och handla innan vi åkte hem men jag hade ingen mat med mig till henne. Så vi gick och köpte en Yoggi, 

Men hon ville ändå inte vakna, hon vaknade till lite typ 5 minuter men sen somnade hon sittandes på en stol. 

Stackaren!

Så jag gick upp på barn avdelningen igen innan jag skulle åka hem, men vi fick stanna lite till. De ville se att hon vaknat ordentligt innan vi åkte hem.

Så 15,30 fick vi åka hem. 

De glömde att hon skulle vägas men efter alla dessa timmar tänkte jag inte stanna och vänta på det och ta av henne alla kläder, hon hade ju blivit ledsen igen så det fick vara.

Det blev en lång dag och inget handlande.

Jag körde och köpte sushi på vägen hem och fick handla en annan dag.

Det tar mycket på mig mentalt när vi håller på med detta, så efter maten var jag helt slut och var tvungen att gå och lägga mig.

Somnade som en klubbad och sov ca 40 minuter, hade nog kunnat sova lite till men man vill ju gärna träffa resten av familjen också innan det är dax för de andra barnen att gå och lägga sig.

Svensk sjukvård tar knäcken på sjuksköterska!!

JA, rubriken stämmer i många fall.

Så även när det gäller vår familj där mamman är sjuksköterska men få kämpa sig blå för att få hjälp till sitt barn.

Ibland tänker jag på dem som inte är i sjukvården och som inte orkar kämpa.

Jag orkar snart inte heller längre.

I alla falla, jag ringde för några veckor sen och efterlyste remissen som var skriven till ät enheten i Göteborg.
Jag började ringa till barnkliniken här i Halmstad för att få reda på var den var skickad. För att sen kunna ringa dit och fråga hur det går.

Här fick jag reda på att remissen var skickad till Barnlogopedi och nutritionsteam i Göteborg, sen sa hon, vänta här ska ha kommit ett svar. Så gick hon och letade upp det.
För ni ska ju veta att alla regioner i Sverige har inte samma journalsystem så då får det skickas pappersjournal.
För varför ska det vara praktiskt!!

Så hon letade upp svaret som låg i Dr fack, där stod att vi var nekad att komma med motiveringen, att de ansåg att vi borde kunna få samma hjälp på närmre håll.
Problemet är ju att det inte finns på närmre håll.

Så efter detta har jag försökt få tag på en Dr som kan berätta vad som kommer hända nu.

I går fick jag efter mycket jagande tag på Dietisten som har hand om Alma, att man kan ha telefon tid 30 minuter om dagen och mellan 8,30-9,00 är ju fantastiskt. Sen att man inte kan komma fram till en telefonsvarare heller är ju ännu bättre.

I alla fall, efter 5 samtal hade jag lämnat ett meddelande till henne att jag ville att hon skulle ringa. Så på väg hem från jobb så ringde hon. Hon hade inte fått informationen om att vi inte fick komma till Göteborg. Hon sa också att ja, Alma har ju verkligen ramlat mellan stolarna.
Eh, ja, det kan man ju verkligen säga.

Inte nog med detta, man måste ringa hur många samtal som helst för att komma till distriktssköterskan som beställer aggregat, omläggningsmaterial osv till Almas sond.
Innan har man kunnat ringa till distriktssköterskan direkt på deras telefon tid, men det kan man inte längre. Utan nu måste man sitta i hur lång kö som helst för att komma fram till vårdcentralen för att där förklara hela situationen, för att sen be dem lämna ett meddelande till ansvarig sköterska på distriktsmottagningen, för att de sen ska kunna ringa upp en annan dag.

Så för tre veckor sen ringde jag och bad de beställa aggregat till sonden, de skulle lämna ett meddelande till vikarien.
Då tänker jag att de hör väl av sig när det kommit men i går fick jag åter igen ringa x flera och för att sen sitta i kö.
För att en sköterska ska gå in och kolla i journalen för att sen lämna ett meddelande att jag vill bli kontaktad.

Så i dag ringde distriktssköterskan. Han sa att sakerna var beställda och fanns där men att han sen glömt vem de skulle till och hoppades på att någon hörde av sig.

Så jag fick i dag köra först till distriktsmottagningen för att hämta sakerna och sen till förskola och fritids för att lämna två av tre barn för att sen kunna köra till barnkliniken med den minsta för ett sondbyte.

Sveriges sjukvård är fantastisk eller vad tycker ni?

Så äntligen kom den...

SOMMAREN!!!

I veckan kom den och det var rejält.

Men den var välbehövlig, man behövde verkligen sol och värme nu.
Får bara hoppas att meteorologerna har fel och att det vara längre, enligt dem är det ju slut redan i morgon.

Det vill jag inte, framför allt inte med en vecka kvar till semestern.

Jag vill ju ha fint väder när jag är ledig så jag kan åka och bada med barnen.
Men det är ju inget vi kan påverka så.

Helgen har varit full proppad med aktiviteter.
Barnkalas i går och annat kalas i dag, så det är inte mycket man får vila på sina ledig dagar.

Jag har ju haft tre ledig dagar i streck tidigare på sommarschemat, men inte denna helgen.

Så man är ju lite trött, extra eftersom jag varit inne på tre störningar denna vecka också.

Störning är det vi kallar det när vi blir inringda från vår beredskap.

Man är ju inte så pigg när man blir väckt mitt i nätterna och ska in och jobba.
Dagen efter är nästan värst, man känner sig nästan bakfull.

Jag har ju börjat jogga igen, det är ett tag sen men det är härligt när man kommer igång.
Men mina benhinnor har havererat, så jag får baka lite, vila benen och sen börja PW i stället för att träna upp dem några veckor, så får vi sen se om det går att börja springa igen.

Så sant, så sant!

Fick syn på detta på fb.
Det stämmer ju hur bra som helst.
I alla fall i vår familj!

Genetiska enheten och egenvårdsremiss.

Vi fick en tid för en bedömning på en Genetisk mottagning i Göteborg med Alma.

Besöket tog väl max 20 minuter.

Hon är inget solklart fall av det misstänkta syndromet, hon är lite för lång för att det skulle vara det. De hade inte heller någon ide om vad det kunde vara, utan de bedömde det nog mer som liten med ätproblem,

Så vi vet inte vad som händer där nu, troligen inget alls.

Jag har däremot skrivit en egenvårdremiss till barnkliniken i Göteborg, för innan vi fick den Dr vi har nu så upplevde jag inte att vi fick någon hjälp alls. Utan man satte en sond utan någon som helst plan efter och ingen uppföljning inplanerad. 

Alla stod som handfallna när man ville något och ingen visst någon alls.

Vi fick besked innan sommaren att den kommit fram och att vi skulle få en tid efter sommaren, så förra veckan kom det en tid.

Först hade jag tänkt avboka tiden, men sen såg jag vilken Dr vi skulle till.

Den Dr är en av de främsta i Sverige och har forska mest om det misstänkta syndromet.

Så nu tänker jag åka dit för en bedömning och se vad hon säger.

Hon kan väl kanske ge oss ett svar, antingen ja eller nej ang syndromet och är det nej så kanske hon kan tipsa om vad vi ska göra nu och hur vi går vidare.

Så i början av augusti är det dax att åka dit, ska bli lite spännande att se vad de säger.

Alma, barnet som inte vill äta!

Ja, här har vi henne. 

Vår lilla Alma, barnet som inte vill äta och ingen vet varför hon inte vill.

Envis som synden och en vilja som skulle räcka till vad som helst.

Tex när man vägrar följa med på promenad om man inte får klä sig själv.

Långärmad tröja, tights, klänning, meps och simglasögon!

Jag lyckades i alla fall förhandla bort cyklopen hon ville ha först ;)

Hon fick första sonden i April och veckan efter den var satt så åkte den ut och då fick hon en ny.

Sen satt den till i slutet på Maj, då var det dax att byta den och den råkade ändå åka ut i den vevan.

Hon får något som heter Dormicum när de ska byta, det gör barnen lite salong berusade och de minns inget från själva händelsen.

Men Alma tål den inte och snedtänder på den, hon blir skogstokig och bara skriker och det sitter i flera timmar efter.

Så även denna gång, jag måste stanna en timme efter den är satt för att de ska se att hon är ok, så det gjorde jag. Kom ut till bilen med en skrikande dotter på armen efter att hon har trillat en gång när hon krånglat sig ur mitt ta och skulle gå själv. (Det gick inte så bra).

Fick i alla fall ner henne i bilstolen och lyckades spänna fast henne.

Kör max 10 meter och tittar då i backspegeln och då har hon dragit ut sonden. Så det var bara att vända.

De försökte tre gånger efter detta att få dit en ny, men det gick inte, hon kräktes och var jätte ledsen så jag vägrade fortsätta.

Vi fick komma tillbaka veckan efter, hela helgen hoppades man på att hon skulle börja äta själv men det gjorde hon inte, fick i henne max 300 kcal på hela helgen, så tyvärr behöver hon ju sonden.

Så tisdagen veckan efter var vi tillbaka igen, jag med världens ångest att man skulle göra så här mot henne igen.

Nu skulle vi testa Stesolid, för att se om hon reagerade bättre på det, men det gjorde hon inte!

Hon blev tyvärr lika arg av det. 

Men den kom ju dit  alla fall.

Sköterskorna som jobbar på dagvården där vi byter sonden är jätte rara och tar hand om även den halvt psykotiska mamman!

De fixar med nya mediciner läkarbesök, byte av doktorer och även att jag fått träffa en endokrin sköterska som jobbar på avdelningen. 

Första vecka i juni, var Alma förkyld och hade feber, hon hostar ofta när hon är förkyld.

Det gjorde hon även denna gång och det killade mycket i näsan, så natten mellan onsdag och torsdag så killade hon sig i näsan och råkade fastna i sonden så hon råkade dra ut den.

Inte så kul mitt i natten.

På torsdagen skulle jag till Göteborg med henne till en Genetisk mottagning så då fick hon vara utan sonden.

På fredagen var det student för min brors äldsta dotter så då kunde vi inte heller åka och sätta en ny.

Eller jag vi hade säkert hunnit på dagen, men jag ville inte att hon skulle snedtända på någon medicin och sen vara arg och förstöra hela kvällen, så jag ville inte.

Men jag ringde dagvården och fick en tid på måndags morgonen.

När vi kom dit så diskuterade vi hur vi skulle göra, jag hade redan när jag ringt och bokat tiden förklarat att jag inte ville var med  och hålla henne när den skulle sättas, så de visst det.

Deras förslag var att den den skulle sättas utan medicin, lättare att hon är ledsen den korta stunden än att hon skulle var ledsen hela kvällen.

Det höll jag ju med om.

Så det gjordes ett försök till detta.

De var tre som höll, jag gick och satte mig i dagrummet så länge, när de var klara så kom de med henne.

Detta stackars lilla barn var helt apatiskt och hängde om min hals i över en timme efter detta var gjort.

Det är verkligen hemskt att se henne så.

Sköterskorna fixade så jag på torsdagen fick träffa en Dr, han kommer var ansvarig för henne framöver, den vi hade gillad jag inte alls. Där fanns inte så mycket empati och förståelse precis. Men denna verkar bra.

Han övertalad mig att testa en ny medicin på henne nästa gång sonden skulle bytas.

Jag hade bestämt mig att vi inte skulle göra så mot henne fler gånger utan att om de ansåg att hon behövde den så fick de göra något annat.

Men det ska inte finnas några biverkningar och de ska inte snedtända på denna nya, så jag var villig att testa i alla fall en gång.

Så vi bokad in nästa byte, det ska ske med bara sköterskorna.

Sen bokade vi även in bytet efter det och då skulle vi även få träffa dr.

Vi väntar på en remiss till en ätskola i Göteborg, Dr menade på att om den hjälper så behöver hon ingen sond eller något annat, men om den inte hjälper så måste vi göra något annat.

Tex sätta en Peeg.

Men han vill avvakta resultatet av den sk ätskolan. Det kan jag köpa, för det är ändå en operation att sätta en Peeg.

Men om hon reagerar dåligt på nästa medicin också så kommer jag inte byta fler gånger. Utan då får hon vara utan tills de gör något annat.

Vi börjar med hunden.

Var ska vi börja i denna röra till liv man lever.

Vi börjar med hunden.

Vi har varit i Göteborg med hunden totalt fyra gånger tror jag.
Hon har varit halt sen innan jul, ev redan förra sommaren, vi har provat det mesta, smärtstillande, vila osv.

Men nu är hon opererad, efter att de gjort CT på henne och inte hittat något direkt, ev lite artros och en kalk beläggning på hennes ena skulderblad.

Men till slut så kom de fram till att det var bogleden som var för kort, så de har gått in och skurit av den när de ändå var där och rotade så tog de bort placket på skulderbladet.
Det är rätt vanligt att hundar som Astrid som är väldigt breda över bröstet, att bogleden blir för kort, den hinner inte med när de växer så fort.

Så de skar av den och så ska den växa fast på ett annat ställe av sig själv.

Det har gått ca två månader nu efter operationen och äntligen börjar hon bli bra. Hon haltar nästan inget alls längre så det går på rätt håll.

Hon får inte leka med andra hundar och inte ta för långa promenader ännu, men snart så får hon.

Veterinären ska höra av sig om någon vecka och sen ska det var fritt fram.  

Luften och energin tog slut!

Än en gång har jag inte orkat hålla er uppdaterade, men i veckan fick jag en liten kommentar av en söt tjej, som saknade mina inlägg.
Så jag ska försöka göra det, men får ta lite åt gången.
I morgon eller i kväll ska jag sätta mig, så håll ut....

Detta barn.

Alla tjejerna har fått var sin sommarklänning av min bror och hans tjej efter de kom hem från Thailand.

Alla tre tycker om dem, men de två stora kan man ju förklara för att det är för kallt att ha ute än så länge.

Men Alma ger sig ej, den ska på ALLTID

Till och med utanpå pyjamasen.

Är vi ute så får hon ha kläder under men det bryr hon sig inte om bara den är på.

Rakt in i väggen!

Ja, det är just så det känns nu.

Jag är påväg rakt mot den omtalade väggen med en förfärlig hastighet.

Förra veckan låg jag och lilla Alma inlagda på barnavdelningen här i Halmstad.

Hon fick en sond satt, som var planerat sen ett par veckor tillbaka.

Vi låg där tisdag till fredag maten skulle trappas upp till lagom mängd och vi skulle även se så hon accepterade den och inte mådde illa av den.

Men det gick väldigt bra över förväntan faktiskt.

Inget illamående och ingen kräkning.

Det ända hon tyckte var tufft var när den skulle sättas.

Så nu får hon mat via sonden tre gånger per dag och sen ska hon äta resten själv som vanligt.

Den ska skötas hemma så hon ska bara få mat hemma i den här hemma, så dagis ska inte behöva läras upp och hålla på med den där. Det tar ju ändå rätt mycket tid och mycket som ska förberedas innan och fixas med efter.

Den ska sitta i 6-8 veckor ungefär sen ska det utvärderas.

Ska på ett återbesök då så får vi se vad de säger.

Men det tar oerhört mycket tid och energi, varje matning tar var 1,5 timme med förberedelser och allt.

Detta ska då ske på morgonen innan förskolan. Samtidigt ska man göra vid de andra två och ge de frukost, samtidigt måste man ha koll så hon inte går iväg när hon är kopplad till maten för då kan sonden åka ut.

Så man är helt slut när man väl kommer till dagis och lämnat av alla.

Då är det dax för jobb.

Härligt va?

Men som tur är så fick jag ett läkarintyg så jag får vaba 1/4 dag på morgonen så jag inte behöver vara på jobb kl 06,45 för då hade jag fått gå upp 04. 

Så nu är jag på jobbet vid 9 tiden.

En dag på stranden!

I går var det fint väder fast det var lite kallt i vinden, men vi spenderade nästan hela dagen ute.

Det räfsades rabatter, klipptes ner bärbuskar och tvättades bilar. 

Blev en bra dag som även besöktes av påskharen.

Det gillade ju barnen!

I dag är det också en fin påskdag så vi beslutade att köra en sväng till stranden, först en promenad i skogen och sen ner till havet, så hunden och barnen kunde rasta av sig riktigt.

Äldsta dottern skrev så fint i sanden! 

Maken och barnen ska köra till sin familj och fira påsk och jag ska bege mig till jobbet.

Hoppas vi får en fin påsk på jobb.

Vi har beställt mat så jag hoppas vi får njuta lite.

Jag ska köra och hämta den nu innan jobb så jag hoppas jag hittar dit!

Jag hoppas ni andra njuter av vädret och solen och av varandra. 

Man ska vara glad och tacksam för varje dag man har, man vet aldrig när det tar slut!

Riktigt Aprilväder!

I torsdags när jag körde och hämtade barnen möttes man av detta!

Halva himlen var ljus och solen sken, andra halvan var svart som mitt i natten, när jag hämtat barnen så körde vi och skulle hälsa på en bekant.

Det haglade något otroligt, låg ca 5 cm med hagel på vägen och hagelkulorna var hur stora som helst.

Det åskade och blixtrade så det var ett riktigt April väder som gömde sig där i det svarta på himlen.

Hos vår bekanta fick vi gosa med alldeles nyfödda lam!

Så otroligt söta, mjuka och gosiga de var!

Skulle nästan kunna ta hem en och gosa med den lite.

Alla lammen var vita och ulliga.

En fin dag blev det trots väder och ett dramatiskt slut av lamningen då veterinär fick tillkallas för det andra lammet kom ut lite fel.

Då åkte vi hem tänkte att det var nog inget för barnen att se, inte säkert att det slutar så bra vare sig för lammet eller för fåret.

Men det hade slutat väl som tur var och tre små vita ulliga lamm hade kommit ut levande och allt hade gått bra.

Mysigt!  

Glad påsk på er alla!

I torsdags var det påskfest på förskolan, mellantjejen klädde ut sig till påskkärring.

Den lilla ville bara ha förklädet på sig.

Sen gick de hem för lite påskledigt, de två äldsta kommer vara där nästa vecka trots påsklov eftersom jag ska vara på sjukhuset med den lilla.

Hoppas bara allt går bra för oss alla.

Framför allt den lilla att hon acceptera det bra och att det inte krånglar för mycket.

Glad påsk på er alla!

Vår!

Nu är det på väg på riktigt våren!

Dessa pyttesmå påskliljor har vi i trädgården, de är ca 5-6 cm höga. 

Hur söta som helst.

Helgens jobb!

Jag har jobbat i helgen och när man kom till jobbet så mötts man av denna skylt utanför entréerna!

Det är verkligen då man vill gå in och jobba, tydligen går det på flera avdelningar.

Hos oss är det flera patienter och även personal som blivit sjuka.

Härligt, precis vad lilla Alma behöver just nu, att mamma kommer hem och smittar henne med en Calici också......NOT!!

Än så länge har jag klarat mig, men i morgon är det jobb igen, hoppas bara att det är över snart!!

Alma har varit dålig länge nu, först någon form av influensa som började förra veckan, hon hade feber söndag-onsdag sen var hon feberfri till fredagen då hon fick feber igen. 

Hon är feberfri nu, men trött och tagen, kissar dåligt och svårare att få i henne mat än annars.

Så i går ringde jag vårdcentralen eftersom hon nästan inte kissar, han såg ju att hon var trött men lungor lät fint, öronen såg bra ut och crp var mindre än 5 så det är troligen ett virus.

Hon är inte jätte intorkad i huden ännu fast att hon inte kissar, så han tyckte vi skulle avvakta lite.

En sån här snygg fickparkering fick jag till på första försöket i stan när jag skulle till vårdcentralen.

Blev jävligt nöjd för att vara gjord av en som inte bor i stan.

Alma är hyfsat pigg i dag, kissar fortfarande nästan inget men har lekt och busat lite, så i morgon får det bli förskolan, får se om hon orkar annars får de ringa efter oss.

De ringde från barnkliniken i går, vi ska få komma den 7/4 för att få sonden. Ska stanna kvar några dagar sen för att se att allt går bra.

Har verkligen blandade känslor iför det. 

Hoppas bara det går bra och att hon accepterar den utan större problem.

Sytt lite

Ibland när lusten och orken faller på så går det fort att sy, det är där min hjärna kopplar av när jag får sitta och sy.

Denna söta tunika i traktortyg med blå ärmar och två fickor i olika färger var beställd, den var lite pillig att sy men roligt var det.

Har även sytt denna Mepsen, det är en kombination av mössa och keps, perfekt nu till våren när det ännu inte är så varmt så man behöver fortfarande mössa men solen sticker i ögonen.

Göteborg!

Förra torsdagen var det dax för Göteborg med hunden igen, jag var och lämnade henne 07,30 så det blev en tidig färd hemifrån.

Jag lämnade av henne och fick besked att de skulle höra av sig senast 16 för besked.

Så jag begav mig in mot stan, en fin vän från jobbet kom upp och höll mig sällskap i storstan.

Så gulligt av henne skönt att slippa gå där ensam en hel dag, vad skulle jag då gjort?

Jag satt och väntade på henne på centralstationen, kan säga att jag tillhörde verkligen minoriteten där med mitt blonda hår och mina gröna ögon. Kände mig lite ensam där jag satt på en bänk.

När hon kom så gick vi och käkade frukost, mysigt och bara kunna strosa omkring utan några planer.

Kl 11 ringde veterinären och frågade om de skulle gå in med titthål och leta efter felet och om de hittade något åtgärda eller om vi skulle börja med en kortisonspruta och utvärdera den om 2 veckor för att vara säkra på vad det är som fattas henne. 

Så vi kom överens om det sista alternativet, då sa han att hon kommer vara färdig strax efter lunch.

Ok, då fick jag lite dåligt samvete som asat dit min vän och sen blev det inte så länge ändå.

Men det blev hela dagen, efter 16 fick jag ringa och efterlysa hunden, de hade fått in ett akutfall som de fått ta emellan så därför blev det så sent.

Jag var och hämtade henne runt 17 tiden, hon var trött och groggy, så det var bara att le ut henne i bilen.

Han med ett litet besök i tygaffären innan jag lämnade storstan igen.

Sjukstuga igen!

Ja, varför inte. Nu när allt annat är piss så kan det väl lika bra fortsätta så.
Jag blev förkyld förra veckan men det var ändå ok, blev lite värre framåt helgen då det blev jobbigt med rösten också.
Sen i söndags blev Alma sjuk. fick feber.
Hon är fortfarande sjuk och i går insjuknade även Thea.

Så det blev att vaba i dag.

Ringde barnkliniken i går för att höra om det är inplanerat någon tid för Alma för inläggning och sondsättning.
Det var det inte i början av April trodde hon som var ansvarig för planeringen.
Men sen när hon fick höra att Alma är sjuk så kan hon inte boka in henne alls.
Man får inte vara sjuk framför allt inte ha feber när man ska ligga på den avdelningen.

Så jag skulle höra av mig så fort hon är feberfri så skulle hon planera in en datum till oss.

Tur jag bara jobbade i dag denna veckan, sen är jag ledig ända fram till helgen, så jag behöver ju inte vaba så många dagar.
Hoppas bara att Julie inte också blir sjuk så ja måste vara hemma nästa vecka också.
Men vi tar en dag i taget.

Händer lite!

Ja, jag har varit frånvarande en del, men har helt enkelt inte orkat.
Hunden är fortfarande inte bra, vi ska tillbaka till Göteborg med henne nästa vecka, då ska det göras ett belastningstest och sen ev skrapning av kalk som samlats vid hennes skulderblad.
Får väl se vad det kostar!
Pengarna rullar!

Jag har i alla fall startat en enskild firma där jag syr, mössor, halsdukar pannband och en del barnkläder.
Kika in på www.lattemammans.se

Alma är frisk från sin ögoninflammation efter en vecka hemma, härligt.

De ringde i torsdags från Genetiska mottagningen i Göteborg, det var in koordinator som ringde, hon informerade om kommande besök, vad som kommer hända och vilka förväntningar vi har på besöket.
Vi kommer få en tid under tidig sommar, det dröjer ju deras tre månade pga de inte har så många läkare där.
Men det är ju på G i alla fall, det är ju alltid något.

Sen lilla Alma, vi var hon en psykolog utan Alma för ett tag sen för att se om hon kunde lista ut vad problemet kunde vara.
Hon misstänkte först att hon hon har drag av autism men det tror vi inte, vi skulle svara på en massa frågor som vi inte riktigt visste.
Tex om hon pekar på saker, om hon tittar ut genom fönstret om vi tittar ut. Det är ju inte riktigt det man tänker på, framför allt inte om man har två barn till sen tidigare.
Men det är ju inget vi har reagerat på att hon inte beter sig som de andra två tycker vi i alla fall.

Hon skulle undersöka till oss vem som ska vara ansvarig för henne och hur vi går vidare.

Hon ringde mig för någon vecka sen och sa att den Dr vi träffade sist som var så bra inte kunde ta hand om henne. Han är neurolog och hade redan för många patienter.
Så det kom att bli den Dr vi haft innan som ska sköta henne.
Jag blev väldigt besviken och menade på att han tycker ju inte vi behöver följas från barn utan det räcker med en gång om året.
Hon säger att nu är ju läger lite annorlunda, så jag misstänker att någon har pratat med honom efter att ha reagerat på henne.

När vi var hon dietisten sist när hon var så dålig så kom där någon och bara tittade på henne, den dr är tydligen också endokrinolog så jag kan misstänka att hon ligger lite bakom detta tillsammans med den Dr som tog tag i det sist.

Jaja, vi får väl se hur det går.

De skulle ha ett möte, psykologen, dr och dietisten för att besluta vad vi skulle göra.
Dietisten skulle ringa upp mig i måndags efter att ha prata med bla psykologen.
Men i måndags ringde Dr i stället.
Han sa att det går ju inte riktigt som det var tänkt, hon går ju inte upp i vikt som förväntat.
Så nu ska hon läggas in och få sond via näsan.
Sen ska hon ha den några månader för att se om de kan töja magsäcken på henne.

Så det skulle komma en tid hyfsat snart i alla fall i Mars skulle den läggas sa han.
Vi skulle ligga inne några dagar och sen får den skötas hemifrån.

Det är ju lite blandade känslor bakom detta, både bra och dåligt.
Det är ju bra för att vi kan ju se till att hon får i sig det hon behöver näringsmässigt, men man undra ju om det kommer störa henne, så hon inte äter så mycket själv.

Funderar även på hur det ska gå på dagis osv.
Men det brukar ju lösa sig, hon är ju inte det första barnet de har gjort så här på.

Så nu väntar vi på en tid för inläggning sen får vi ju se.

Inte mycket som går bra just nu!

Nä, just nu är det inte mycket som går bra.

Hunden är sjuk och kostar en hel förmögenhet trots försäkring.
Och bara för att veterinären skrivit i hennes journal att hon är en Bullmastiff så måste vi betala för att hon är en renrasig Bullmastiff.
Trots att det inte finns någon stamtavla och inga papper på henne.
Försäkringsbolaget går inte att resonera med.
Kokar av ilska.

Den ena bilen gick inte genom besiktningen så nu måste den lagas och ombesiktigas inom en månad.

Lilla Alma har ögoninflammation och får inte vara på dagis, så nu VABAS det för fullt.....igen.
Härligt att ha alla tre hemma, särskilt eftersom det är sportlov och vi inte kan åka någon stans och roa de andra.

Ringde även Göteborgs genetiska enhet för att höra om remissen kommit fram och hur lång väntetid de har.
Remissen hade kommit och det ska man väl vara glad över, men väntetiden är runt 3 månader!!!!!

ORKA!!!!

Kan det vända nu tack!!!

Arla morgon!

Jag har nu efter ett allt för långt uppehåll pga förkylning äntligen kommit igång med löpningen igen.

Man får ju börja om från början igen när man haft ett långt uppehåll.

Det finns en app jag följer när jag joggar.
Man kommer igång med löpning och efter ca 8 veckor så springer man 5 km utan problem.
Jag hade närmar mig milen sist innan uppehållet men nu har jag bakat tillbaka till v 3.
Ett program som är denna vecka 28 minuter och görs i intervaller.

Jag tycker det är ett bra sätt för att komma igång, det passar mig.
Man väntar på att höra rösten som säger till mig vad jag ska göra.

Har sprungit ca 4 gånger nu på kost tid.
Men i morse ställde jag klockan på 05 och gick upp då och begav mig på en tur innan jobbet.

Det var tufft när klockan ringde men skönt när man kom ut och sen när det var klart
Framför allt när man ska vara inne på jobbet en hel dag,

Sy himlen!

När jag varit hos veterinären och ändå var i Göteborg så begav jag mig mot denna sy affär som jag visst fanns där.

Det tog dock lite längre tid att hitta dit än jag tänkt, FAN!!! Hatar att köra bil i den staden, ligger man i fel fil så är det kört sen!!!

Så det blev några extra runder.  

Men till slut kom jag fram till sy himmeln!!!

Jag skulle ju inte ha något men det var svårt att låta bli, så det kan nog ha RÅKAT glida ner några meter tyg!!

Men det var mysigt att bara gå och titta också.

Min lilla bebis!

Min lilla bebis är inte bra.

Hon har varit halt sen innan jul och det blir inte bra.

Vi har provat antiinflammatoriskt och olika smärtstillande men hon blir inte bra ändå.

Så vi fick en remiss till en specialist i Göteborg och där var vi i dag.

Hon fick gå och veterinären klämde och kände.

Han misstänker artros och vill se hur hon ser ut i alla sina leder.

Så det gjordes en magnet röntgen av henne i dag, då fick hon sövas.

Lite svårt för en 50 kg tung hund att ligga stilla så länge som det behövs.

Eller förlåt hon väger inte 50, i dag vägde hon 49,3.

Hon kom ut till mig innan hon hade vaknat, den kvinnliga djursjukvårdaren orkade inte lyfta ner henne till golvet, det fanns även en manlig djursjukvårdare, så då fick stora starka matte rycka ut.

Jag lyfter väl tyngre än så på mitt jobb.

Hon låg ju på en matta med handtag så det var inte så farligt och det blev ju bara 25 kg mer person.

  

Lite obehagligt att se henne sövd, hon såg nästan död ut när hon låg där.

Det tog rätt långt tid innan hon vaknade igen, sen var hon helt groggy.

Stackaren, hon mår inte alls bra i kväll, hon gnyr och jämrar sig vilket hon aldrig gör annars.

Vi skulle få svar på MR om några dagar sen skulle vi diskutera därifrån hur vi går vidare.